När jag i söndags debatterade med Anna Odell och Åsa Moberg, fick jag av en dam i publiken lära mig att god konst bör ta de svagas parti. Ja hon menade nog att vi alla alltid bör ta de svagas parti. Som exempel tog hon muslimer och sinnessjuka. I motsättning till kristna, upplysningsmänniskor och psykiatriker. Den väsentliga motsättningen går alltså inte mellan rätt och fel, sannning och falskhet utan mellan svaghet och styrka. Den som är svag bör aldrig motarbetas. Frånsett att det inte är helt oproblematiskt att påstå att muslimer är en svag grupp (de omfattar ju trots allt drygt en miljard människor), att imamer är en svag grupp i relation till kvinnor etcetera, så kan man också undra hur man med den logiken skulle ha sett på exempelvis utvecklingen i Tyskland under sent 1920- och tidigt 1930-tal. Med tanke på den förödmjukande freden efter första världskriget, borde man väl rimligtvis ha undvikit kritik av den tyska utveclingen under 1930-talet.
Det är väl för övrigt ungefär så som de liberaler fungerar som idag tycks mer upprörda över Lars Vilks än över dem som uttalar dödshot mot Vilks. Det är nog för mycket begärt att dessa liberaler ska bli hälften så upprörda över de islamister som nu hotat även tv-serien South Park - vars avsnitt om Muhammed utklädd i björndräkt, enligt Guardian har försetts med pip-ljud och censurskyltar - än vad de är över Ayaan Hirsi Ali.
I samma anda som dessa liberaler verkar för övrigt Gudrun Schyman, vars feministiska promilleparti, valt att skrida till de muslimska kvinnornas försvar på sitt alldeles speciella sätt, nämligen genom att föreslå att kvinnor som förbjuds att ha burka i andra västerländska länder erbjuds asyl i Sverige. Allt för att värna om muslimska mäns rätt att få förtrycka sina fruar och döttrar.