Man får lätt intrycket av att det pågår någon sorts samlad kampanj för att frammana nedskärningarna mot DN:s kulturredaktion som ett hot mot vår svenska yttrandefrihet och demokrati. Tidigare idag har vi på Axess-bloggen uppmärksammat Ulrika Kärnborgs artikel i dagens Aftonbladet. Men hon är, som sagt, inte ensam. Härom veckan publicerade Göran Rosenberg en krönika i Journalisten med ett snarlikt innehåll. Rosenbergs valde dock att närma sig detta ämne via Lars Vilks konst. Rosenbergs artikel är skriven på ett sätt som förtjänar en närmare granskning, detta då den rymmer ett pärlband av felaktigheter, nedsättande omdömen och grumliga åsikter.
Man kan nästan ta mening för mening:
”Sedan rondellhundsprovokatören Lars Vilks av förutsägbara skäl upphöjts till yttrandefrihetens hjälte kan det finnas anledning att säga något om ett i mina ögon större yttrandefrihetsproblem som kräver större hjältemod.”
1. Karakteristiken av Vilks som ”rondellhundsprovokatör” är medvetet förringande och felaktig i det att den missar poängen med konstverket, vilket har som syfte att – som jag har redogjort för i en artikel i Dagens Nyheter – diskutera hegemonier i konstvärlden, vilket konstverket lyckas med över förväntan.
2. Lars Vilks påstås ha ”upphöjts till yttrandefrihetens hjälte”, vilket är felaktigt då de flesta kulturskribenter har sett hans rondellhund som väldigt problematisk. Därmed kommer även Rosenbergs ord ”av förutsägbara skäl” i ett märkligt ljus.
3. Rosenberg spelar sedan ut frågan om Vilks och yttrandefriheten mot en annan fråga: ”ett i mina ögon större yttrandefrihetsproblem som kräver större hjältemod.” Det som man kan undra över är naturligtvis varför den ena frågan behöver jämföras med eller spelas ut mot den andra.
4. Rosenberg påstår alltså att det kräver ett större mod att dryfta nedskärningarna på kultursidorna än att rita en rondellhund. Den senare verksamheten ledde som vi alla vet till att Vilks lever under dödshot. Jag vet inte vilka repressalier som hotar alla dem som kritiserat nedskärningarna på DN, men de är säkerligen omfattande. Icke desto mindre finner jag det märkligt att överhuvudtaget jämföra det ena hjältemodet med det andra, men ja.. innan vi får se konsekvenserna av exempelvis Ulrika Kärnborgs utspel i dagens AB bör vi kanske vara en smula försiktiga med att tala om hjältemod.
”Låt mig dessförinnan ha sagt att jag inte förtänker Lars Vilks rätten att producera rondellhundar försedda med profetens Muhammeds ansikte, jag tycker bara inte att de innebär ett slag för yttrandefriheten. Snarast tvärtom. Den som använder sig av yttrandefrihetens formella regler för att undergräva dess informella förutsättningar stärker inte yttrandefriheten utan försvagar den.”
Vi har här alltså att göra med det obligatoriska poängterandet av att Vilks naturligtvis har all rätt i världen att producera rondellhundar, omedelbart följt av ett påpekande om att en dylik rondellhunds-produktion riskerar att ”försvaga” yttrandefriheten. Man kan alltså observera hur Rosenberg väljer att lägga ansvaret för inskränkningar i yttrandefriheten inte på dem som uttalar dödshot för att få konstnärer och journalister att undvika vissa motiv, utan tvärtom på de journalister och konstnärer som dödshoten är riktade mot. Det är alltså de som hotas till livet på grund av sina yttranden och som väljer att trots dödshoten stå fast vid sina yttranden, som utgör ett hot mot yttrandefriheten.
Därefter följer ett parti som går ut på att det finns en rad informella förutsättningar för yttrandefriheten, till exempel att vi alla syftar till att bli förstådda, att den som har en stor megafon bör vara varsam mot den som inte har någon megafon alls. Orden är att betrakta som någon sorts verbala dimridåer: Vilks är ju konstnär och att av en konstnär kräva att denna ska leva upp till underförstådda regler om att inte missförstås är förstås att betrakta som rent nonsens. Att muslimer inte skulle ha ”någon megafon alls” är vidare en märklig åsikt. Det är många på våra svenska kultursidor, inklusive Göran Rosenberg i föreliggande artikel, som gör sig till självutnämnda talesmän för världens samtliga muslimer, vilka för övrigt även representeras av diverse imamer, politiker och så vidare – däribland ledarna för några av jordens absolut rikaste länder.
”Yttrandefriheten har kort sagt sina regler, skrivna som oskrivna, och Lars Vilks har i min bok brutit mot den oskrivna regeln att inte kollektivt förödmjuka och såra människor som i stort sett saknar röst i offentligheten.”
Här kan man undra vad Göran Rosenberg stödjer sig på för undersökningar som skulle visa att Vilks har kollektivt förödmjukat och sårat människor som ”saknar röst i offentligheten”. Den som kollektiviserar är ju Göran Rosenberg som baserar sin ståndpunkt om att väldigt många människor ska ha blivit förödmjukade på de dödshotande islamisternas världsbild. Det är dessa som påstår att miljardtals människor inte klarar av vetskapen av att en svensk konstnär har gjort en bild av Muhammed som rondellhund; det är dessa islamister som påstår att drygt en miljard muslimer inte klarar av att leva i samhällen där yttrandefriheten råder utan att känna sig väldigt allvarligt kränkta.
Därpå följer ett i sammanhanget givetvis heltigenom retoriskt försvar för Vilks provokationer: ” Med detta sagt är mordhotet mot Lars Vilks självfallet ett hot mot yttrandefriheten och försvaret av Vilks rätt att producera rondellhundar med Muhammedansikten ett försvar för allas vår rätt att producera de mest provocerande yttranden utan att behöva vara rädda för hot eller repressalier”.
Göran Rosenberg tar alltså avstånd från hotet mot Lars Vilks samtidigt som han betonar att Vilks inte borde ha gjort sin teckning, det senare eftersom teckningen har gett upphov till extremt starka reaktioner – reaktioner som dock inskränker sig till föreliggande dödshot.
Nåväl: därefter återknyter Rosenberg till den inledande ståndpunkten, att ”är det något som journalister inte vågar yttra sig om i dag så är det villkoren för sitt eget arbete”. Själv har jag skrivit om detta flera gånger, och vi har även diskuterat det i tidskriften, dock utan att jag överhuvudtaget har reflekterat över att det skulle vara förknippat med någon som helst fara.
Dock kan jag villigt erkänna att jag inte har närmat mig den fråga som Rosenberg tydligen uppfattar som väldigt central: ”Om effekterna för yttrandefriheten av avskedade medarbetare och nedskurna budgetar.” Jag har nämligen i ärlighetens väldigt namn svårt att förstå varför det skulle vara ett problem för yttrandefriheten eller demokratin, att Dagens Nyheter har en lika stor kulturredaktion som SvD.
Påståendet att ”journalister minst av allt vågar yttra sig offentligt om” kommersialismen, liksom om ”försvagningen av journalistikens självständighet och auktoritet” är ju återigen rent nonsens. Om detta skrivs det dagligen.
Och det har, som sagt, inte minst skrivits om dessa problem här på denna blogg, där vi har diskuterat till exempel konsekvenserna av att frilansarvodena har minskat så till den milda grad att frilansande kritiker, för att kunna dryga ut sina inkomster med bisysslor, tvingas hålla sig väl med alla kolleger bland kritiker och författare och således berövas en självständig plattform för sin kritik. Jag kan dock inte dra mig till minnes att dessa ståndpunkter någonsin har applåderats av Göran Rosenberg, än mindre föranlett honom att beskriva Axess-redaktionen som den sorts ”yttrandefrihetens hjältar” som han efterfrågar.
Däremot har det fått åtskilliga av Göran Rosenbergs kolleger bland de journalister som han applåderar på Dagens Nyheter och Aftonbladet att utmåla oss i termer av konspirationsteoretiker, tokhöger och lierade med diverse högerextremister.
Var Göran Rosenberg fanns de gångerna för att försvara dem som kritiserade hegemonierna (och dem som då kritiserade de stora megafonerna) vet jag inte. Men jag misstänker att det även den gången fanns någon betydligt viktigare fråga att diskutera för dem som verkligen värnade om yttrandefriheten.