I det senaste numret av Axess skriver jag om labourledaren och premiärministern Gordon Brown under rubriken "En brittisk tragedi". Jag var säker på att han skulle förlora valet. Det har han också gjort, men än sitter han kvar.
Dock inte så länge till. Dramatiken och osäkerheten efter valnatten håller i sig men döljer fundamenta: en djup mistrodd premiärminister och hans nästan lika misstrodda parti saknar mandat för ett fortsatt maktinnehav. De konservativa gjorde sämre ifrån sig än jag och de flesta hade trott, men är ändå det avgjort största partiet. Liberaldemokraterna - klämda i den sista valveckans polariserade debatt där frågan om en stabil regering blev central och därför gynnade både Labour och de konservativa - har ingenting att vinna på att stödja Labour. En Lib-Lab-pakt baseras (a) på ett för litet parlamentariskt underlag och skulle (b framstå som odemokratisk och illegitim i många väljares ögon. Jag tror att Liberaldemokraterna i både det egna och det nationella intresset är beredda att ge en konservativ minoritetsregering sitt stöd.
Labour är slutkört, och flera av dess ledande företrädare vet det innerst inne. Nu väntar en ordnad reträtt av Brown, en ny partiledare och eventuellt en ny politik som kan leda dem tillbaka till makten. För även om Labour är utslaget har det inte drabbats av en kollaps som under 1980-talet. David Camerons situation är under alla omständigheter prekär. Med tanke på hans begränsade parlamentariska manöverutrymme och de tunga, impopulär beslut som väntar är det långtifrån säkert att lyckas hålla sig kvar vid makten under en hel mandatperiod. Ett nyval ligger i korten.