Idag skriver Arbetarens chefredaktör Mattias Pettersson om bakgrunden till det upprop som ett tjugotal kultur- och samhällsskribenter hade undertecknat häromdagen, där de under buller och bång lämnade tidningen. Uppenbarligen har Syndikalisterna bestämt sig för att göra en tidning för just arbetare med vänstersympatier, vilka har delvis andra intressen än mediemänniskor med vänstersympatier i Stockholms innerstad. Problematiken känns igen från den kritik som med jämna mellanrum drabbar tidskriften Arena.
Den nya chefredaktören har alltså valt att inte prioritera queerfrågor, klimatfrågor, postkolonial teoribildning och kulturrelativism, utan tycks vilja satsa på vänsterns kärnfrågor: arbetsmiljö, arbetslöshet, löner, klasskamp, internationell solidaritet osv.
På detta reagerade alltså 25 skribenter med att hänvisa till de vanliga argumenten om att deras frånvaro innebär att svenska vänsterpressen kommer att decimeras på ett sätt som skapar problem för landet i stort. Det är inte utan komik att ta del av hur skribenter som Per Wirtén, Göran Greider och Tiina Rosenberg fastslår att de i Arbetaren "har haft (...) ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans". Man undrar stilla om det finns någon svensk kulturredaktion som skulle tacka nej när Greider, Wirtén och Rosenberg ringer och föreslår att de ska skriva en artikel.