Expressens chefedaktör, Thomas Mattsson, kommenterar de senaste attackerna mot Lars Vilks. Mattsson konstaterar att en egendomlig och obehaglig tystnad råder. Trots att en svensk konstnär hotas till livet är inställningen bland politiker och publicister defensiv. Det drivs -riktigt och förtjänstfullt - intensiva och stort uppmärksammade kampanjer för Roberto Saviano och Dawit Isaak, men med engagemanget för Lars Vilks är det betydligt klenare. Varför, frågar Matsson, försvaras inte yttrandefriheten lika hårt här?
Jag ställer mig lika frågande som Expressens chefredaktör och är som han ganska säker på att svaret till stor del ligger i att Lars Vilks person och konst provocerar. Det finns en outtalad uppfattning att han får skylla sig själv. Vilks är inte en tillräckligt god människa för att man vill ställa upp för honom.
Men jag tror att det finns andra orsaker. En som man ännu knappast nämner är rädsla. Journalister, publicister, mydighetspersoner och andra offentliga representanter måste räkna med att de kan utsättas för hot om de uttalar sig kritiskt. Att försvara Lars Vilks uppfattas, vet de, likställs av hans förföljare med ett omfattande av hans konst och värderingar. och därmed blir man också deras fiende, med de risker som det för med sig.
Konsekvensen blir en stor frestelse att ålägga sig självcensur och gömma sig bakom fraser i stil med att man "riskerar att provocera fram något ännu värre". Men vad vi måste förstå är att hotbilden inte bara gäller Lars Vilks utan alla som på ett eller annat sätt begagnar sig av yttrandefriheten. De repressiva och aggressiva krafter som släppts lösa kommer inte att försvinna av sig själva. Att hålla tyst ligger alltså inte i någon demokrats intresse. Vårt samhälle har ställts inför en utmaning som måste antas: på bred front. öppet och förbehållslöst.