”Jag har givetvis inte bytt ståndpunkt”, inleder Lévy och kungör att sättet på vilket Mavi Marmara och hennes flottilj stormades var resultatet av ett enfaldigt politiskt beslut fattat inom den israeliska regeringen.

I översättningen har det tillkommit en räd mot Ship to Gaza (den svenska organisationen). ”Sättet på vilket” är struket, något som förvandlar den intet ont anande författaren till förespråkare för israelisk ickeinblandning. En petitess i sammanhanget är att översättaren påstår att filosofen debatterat med Netanyahu, medan han själv säger sig ha brottats verbalt med en kvinnlig minister.

Än så länge kan man hävda slarv. Men också stycket därefter saknas i Expressen:

”Och om jag närt minsta tvivel om den saken skulle lördagsmorgonens bordning av det sjunde fartyget – genomförd helt utan våld – övertygat mig om att det funnits handlingsutrymme nog för att undvika att taktik- och mediefällan som Free Gazas provokatörer gillrat för Israel skulle smälla igen sina blodiga käftar.”

Därefter får den franska tidningen Libérations läsare ta del av något i den här stilen: ”Med detta sagt och upprepat kan man likväl inte acceptera forsen av hyckleri, av ond tro och – i dess slutflöde – av desinformation, som verkade ha frusit till is i väntan på ingenting annat än denna förevändning att, liksom varje gång den judiska staten tidigare tagit ett felsteg och snubblat, bryta igenom fördämningen och översvämma världens medier.”'

På väg till Expressen har ett och annat försvunnit – hyckleriet, floden, snubblandet: ”Men det betyder inte att man kan acceptera att massmedia uppsåtligt sprider desinformation – i vanlig ordning tycktes man bara vänta på att Israel skulle begå ett misstag för att få en förevändning att svartmåla den judiska staten”.

Sedan uppstår ett förlåtligt missförstånd och en mindre förståelig fokusförskjutning. Medan den svenska översättaren skriver att Iran en vacker dag kan sända hangarfartyg till Gaza uttrycker den franske filosofen sartreskt äckel inför desinformationen:

”Desinformation: Den ad nauseam upprepade formuleringen om blockaden som införd ’av Israel’ när den mest elementära hederlighet kräver en precisering: ’av Israel och av Egypten’; gemensamt, från två håll, av de bägge länder som har liknande gränser mot Gaza; och detta med samtliga moderata arabiska regimers illa dolda välsignelse – alltför lyckliga som de är över att någon annan, för allas räkning och till allas belåtenhet, tyglar denna väpnade förlängning av Iran, denna framskjutna bas, en dag, kanske, detta Irans hangarfartyg i regionen.”

Nästa passus, som behandlar beskrivningar av Israels blockad som ”skoningslös” och så vidare är någorlunda korrekt återgiven, likaså redogörelsen för vad Israel släpper in i Gaza. Däremot är styckets tredje del, om fascislamism och israelers medmänsklighet av någon anledning bortklippt. Lévy skriver:

”[…] det är lögn att säga att den militära blockaden, vare sig den är den bästa metoden eller ej för att försvaga och en dag fälla Ismail Haniyehs fascislamistiska regering – man kan diskutera medlen, men odiskutabelt är att de israeler som dag och natt tjänstgör vid kontrollstationerna mellan de två territorierna är de första att dra den elementära men essentiella distinktionen mellan regimen (som de måste försöka isolera) och befolkningen (som de är noga med att inte förväxla med denna regim och särskilt att inte bestraffa, då, återigen, hjälpen aldrig upphört att passera.)”

I Expressen förs läsaren direkt till ett stycke om att man än en gång ”avslöjat” Israel. Filosofen skriver om att lasten fyllt sin symboliska funktion att ”ertappa” den judiska staten för ”att som aldrig förr sätta diaboliseringens och delegitimiseringens hjul i rullning”. Återigen har en referens till en lång tids demonisering av Israel klippts bort, likaså det emfatiska uttrycket för dagens exceptionella situation. Lévy citerar en fransk rubrik: ”Israel, piratstat”. Orden känns igen, men inte från översättningen.

Libérations läsare får en fortsättning som Expressens berövas:

”Till soptunnan de ”leksaker” som fått vänliga europeiska själar att gråta, men som blivit orena under de alltför långa timmarna i den israeliska hamnen Ashdod! Gazas barn som för det islamistiska rövarband, vilket med våld grep makten för tre år sedan, aldrig varit annat än mänskliga sköldar, kanonmat eller journalistbeten. Deras lekar och deras önskningar är det sista man där bryr sig om – men vem säger detta?”

Ja, vem? När inte ens mannen som säger det tillåts säga det – i yttrandefrihetens Sverige? Har översättaren funderat över ironin här? Är hon rädd för att framställa Hamas (som ändå har judeutrotning på programmet) i alltför dålig dager, samtidigt som medier världen över publicerar inslag där judiska israeler – och andra judar – ömsom ställs inför rätta (och döms för mord, konspiration, kollaboration, med mera), ömsom läggs på analysdivanen och diagnosticeras som känslokalla paranoida trygghetsnarkomaner (till och med en israelisk satirgrupps video – ett försök att i stil med Magnus Betnérs alster, hantera den mänskliga tragedin medelst komisk lättnad – anses av Sveriges radios Cecilia Uddén vara symptom på paranoid propaganda)?

Att Hamas håller befolkningen som gisslan och att Erdogan talar inför massor som vrålar antisemitiska slagord återges rättvisande, men följande IHH-epitet lyser med sin frånvaro i Expressen: ”fanatiska antiisraeliska och antisemitiska apokalyptiker”. Hur kan det komma sig när en talesman för just IHH efter hemkomsten (ja, Israels ”inhumana” myndigheter släppte honom) utan minsta tecken på ånger, sorg eller ansvarskänsla, med ett leende på läpparna citerade en nittonårig Marmarapassagerares sista ord till sin dagbok: ”Jag vet inte vad som är ljuvast – min mamma eller martyrskapet”?

Passagen där filosofen ställer frågor till Henning Mankell och en fransk biografkedja är även den någorlunda väl översatt.

I avsnittet apropå Goldstone och nya krav på FN-utredning saknas att själva uppdraget var partiskt, att slutsatserna dragits på förhand, att de ”demokrater” (skurkstater) som regerar över ”människorättsrådet” har som mål att förpassa regionens enda demokrati till de anklagades bås. Igen har sammanhanget ignorerats. Eller är det Goldstones helgongloria som spökar?

Efter Lévys karaktäristiska självförhävelse följer så slutsatsen. Också denna smärtsamma, men klarsynta samtidsiakttagelse undanhålls de svenska kvällstidningsläsarna. De tre sista raderna återfinns visserligen i Expressen, i form av några torra ord som ”Det vore synd att låta de lärdomarna gå förlorade” – ytterligare ett utslag av ofrivillig självironi som Libérations läsare slipper. De får ta del av något som mera liknar detta:

”[…] med andra ord ser jag, som aktivist och tangentbordsknackare i den humanitära insatsens tjänst, i denna sorgliga saga en skickelsens karikatyr eller sinistra grimas. Men desto större anledning då att inte kapitulera. Desto större anledning att vägra denna genreförvirring, denna inversion av tecken [i betydelsen semeion] och värden. Desto större anledning att bjuda motstånd mot denna förvridning av innebörder som förvandlar själva andan i den strategi som skulle mota barbarerna till ett verktyg i deras händer. Den antitotalitära dialektikens utblottning, dess imitationer och omkastningar. Den förvirrade epok då man bekämpar demokratier som rörde det sig om diktaturer eller fascistiska stater. Det är Israel som omges av denna malström av hat och dårskap. Men där, i samma farliga belägenhet, befinner sig också några av de mest dyrbara landvinningar som gjorts under de senaste trettio årens vitala idéutbyte – nota bene inom vänstern – och på detta må vi ge akt.”

Kan det vara barbarerna som skrämmer? Tror översättaren att Lévy menar ”araberna” och att hon måste ta ansvar för att inte förvandla de så lättpåverkade svenska läsarna till rasister? Det är ingen fara. Filosofen talar om semiotisk förbistring, om kulturskymning över världen. Om en ny fascism, lik den barbariska rörelse som för inte så länge sedan härjade denna kontinent. Om antisemitismen som förgör offer såväl som förövare – inifrån och utifrån. Om dess apologeter och medlöpare. Han varnar för konsekvenserna av just det fenomen som Expressens översättning illustrerar.

Är översättaren medskyldig till desinformation? Ja. Till bedrägeri mot upphovsmannen? Ja. Till omyndigförklarande av läsaren? Ja. Därtill till hädelse av ett språk som förenar det rena förnuftets precision med estetikens omsorg och passionens glöd. Kulturbrottet är i paritet med att sätta sax och pensel till ett annat verk som illustrerar splittring och förbistring: Bruegels tolkning av Babels torn. Det är som att kapa några våningar, räta upp bygget och förstora segelfartyget nere i högra hörnet.

Bör man yrka på något straff? Nej. Ett näst intill globalt samhälle där det öppna initierade samtalet mer och mer ersätts av tystnad och slagord, där man projicerar sitt eget mörker på judar från öst eller väst, där man har en tendens att söka efter enkla ideologiska svar snarare än akademisk och konstnärlig nyfikenhet och kvalitet är inte fritt. Där råder inte, som Lévy skriver, något vitalt utbyte av idéer. Ett sådant samhälle är tyvärr på väg att straffa sig självt.

Mera konstruktivt är att yrka på självrannsakan: Fundera över relationen mellan världens respons på stormningen av Mavi Marmara eller tidigare tragiska skeenden där israeler varit inblandade, och dess svar på händelser som massakern på 80 helt obeväpnade moskébesökare i Pakistan nyligen. Fundera över huruvida en allmän rädsla för islamofobi (som, av innehållet i bortredigerade stycken att döma, verkar vara ett delmotiv även bakom förvanskningen av Lévys artikel) ökat toleransen för antisemitism och kulturförbistring. Fundera över om det i så fall handlar om en missriktad, på fördomar om ”muslimernas” attityder grundad välvilja. Fundera över om det går att hålla följande tankar i huvudet samtidigt:

1. Fascislamism är en växande våldsam politisk rörelse. Det finns ingen ursäkt för att behandla den mildare än annan fascism.

2. Invandrade eller infödda muslimer är inte mera automatiskt knutna till den rörelsen än socialister är till stalinismen. Det finns ingen ursäkt för att lagvägen eller på annat sätt diskriminera befolkningsgrupper.