Jag läser en artikel i SvD som påstås vara ett inlägg i en poesidebatt. Inlägget handlar om att det inte är poesin som befinner sig i kris utan att det är kritiken som är i kris. Detta illustreras genom ETT exempel: skribenten påpekar att han var den ende som förhöll sig kritisk till förlagets text på omslagsfliken till en diktsamling. Ingen annan uppmärksammade läsaren på att fliktexten gav en missvisande bild av diktsamlingen.
Den milt uttryckt förnumstiga "debatt-texten" (som tycks ha förväxlat en recension på 4000 tecken med en doktorsavhandling) utmynnar i påpekandet att det är trist med kritik som är kritisk. Att man har olika åsikter beskrivs som polemiskt skyttegravskrig . Att man säger sig ha ledsnat på en viss estetik beskrivs som att man "tröttnat på läsning som bär en emot". Och allt detts sägs i förlängningen gå ut över poesin själv...
Nu börjar jag bli hjärtligt trött på den sorts självutnämnda litteraturambassadörer som befolkar SvD:s litteraturkommentarer. Är det verkligen det vi vill ha kulturjournalistiken till: att förklara att vi lever i den bästa av kulturella världar? Är det det som gör att kulturen utvecklas? Att kritik av det rådande ordningen reflexmässigt utdöms som "skyttegravskrig"?
För mig är den här sortens kulturjournalistik fullkomligt obegriplig - och det inte bara av den anledningen att jag finner det besynnerligt med kritiker som i var och varannan medning måste göra en poäng av att de "älskar böcker" eller konst (vilket väl borde antas vara underförstått när en litteratur- eller konstkritiker skriver?) Nej, jag menar också att den som verkligen är entusiastisk över exempelvis Marcel Prousts verk rimligtvis borde tycka att det är lite ledsamt att kritiker får folk att läsa massa böcker som är väldigt mycket sämre än Marcel Prousts verk? Eller borde man inte uppleva det som lite ledsamt att ett kulturklimat är på väg att anta en form där det omöjligtvis kan uppstå författare av Marcel Prousts slag?
(Nu kanske någon här vill invända att man inte kan säga att vissa böcker, av till exempel Niclas Nilson, poet, är sämre än Marcel Prousts verk, men ett sådant påstående visar bara att man inte är speciellt "entusiastisk över" Prousts verk, vilket också är fallet med den som menar att det inte är ledsamt att folk läser Niclas Nilson, poet, i stället för Marcel Proust eller dem som menar att det inte spelar någon roll om Marcel Proust uppstår, utan att det finns andra viktigare saker som vi bör använda för att bedöma ett kulturklimat, till exempel graden av jämställdhet.)
Och rent generellt: är det inte roligare att läsa konstkritiker som Jonathan Jones i The Guardian, som verkligen har åsikter om samtidens kultur. I Jones fall delar jag inte dessa åsikter, men jag finner de icke desto mindre stimulerande att ta del av. Läs denna sågning av Anish Kapoor! Var finns de kritiker i Sverige som har en personlig åsikt om våra mest uppburna företrädare för nutidens kultur? Jo, de finns, naturligtvis. Men varför får vi aldrig ta del av litteratur- och konstkrönikor där skribenten diskuterar sina antipatier och sympatier, där han eller hon talar om sin SMAK: om vad det är som gör att man gillar den ena upphöjda samtidsförfattaren eller -konstnären och ogillar den andra? Är det inte just den sorts diskussioner som för kulturlivet framåt? Den sorts diskussioner som underblåser den estetiska sensibiliteten hos både kritiker och läsare? Som får oss att fundera över estetiska värdekategorier och samtida bedömningsgrunder?
I Sverige finns det väl idag strängt taget bara en konstnär i ropet som det anses berättigat att kritisera och det är Lars Vilks. I övrigt anses det vara ett tecken på konsthat att kritisera konstnärer av Anish Kapoors eller Damien Hirsts kalibrar.
Det problematiska i sammanhanget är att de kritiker som saknar förmåga att utifrån sin egen personliga historia och sin egen personliga estetiska utveckling diskutera vad som är bra eller dåligt i historien eller i samtiden kan inte räkna med att bli vare sig respekterade eller lästa. Och är man inte respekterad och läst så kan man nog skriva hur många artiklar som helst som uppmanar till poesiläsning, museibesök och galleribesök utan att någon lär bry sig nämnvärt.