Är det någon som blir förvånad över att den kritik som i det senaste numret av Axess framförs mot atonal musik uppfattas som liggandes "farligt nära kultursynen i högerpopulistiska partier på uppsving i Europa"? Själv har jag inte tänkt dra debatten om huruvida modernismkritik är nazistisk ett varv till. De som inte har förstått mina synpunkter i den här frågan efter 47 artiklar i DN, Sydsvenskan, Aftonbladet och Expressen, lär inte förstå det efter en fyrtioåttonde...
Desto mer förvånande är dock att Gunilla Brodrej i den artikel där nazistkortet spelas ut ytterligare en gång, argumenterar mot Axess-artiklarnas påståenden om att tonalitet och traditionella harmonier är på väg tillbaka, genom att anföra ett antal exempel på att tonalitet och traditionella harmonier är på väg tillbaka.
Av detta frestas man dra slutsatsen att det för vissa tycks vara väldigt viktigt att till varje pris profilera sig mot Axess, vare sig man är överens eller inte med innehållet i de diskuterade artiklarna.