I valrörelsen 2006 talade Göran Persson om sig själv och om allt vad han (och, emellanåt, socialdemokraterna) uträttat. Denna självgodhet och oförmåga att tala om framtiden hade stor del i socialdemokraternas valnederlag.
Jag påmindes om detta faktum under Fredrik Reinfeldts tal här i Almedalen. Hans anförande var till stora delar en uppvisning i självupptagenhet och förnöjsamhet. Anförandet var helt renons på visioner, däremot pepprat med varningar om de rödgrönas planer på skattehöjningar och en skrytvals om statsfinanser i balans. Omvärlden nämndes knappt alls.
Illa nog bidrog Reinfeldt med raljanta insinuationer om arbetslösa som särintressen och en allmänt arrogant inställning till de som är ofina nog att ifrågasätta regeringens politik. Ja, Almedalen är en uppvisning i lobbyism och ett eldorado för särintressena - men de är en del av den bökiga demokratin som landets statsminister tycktes ha så svårt för.
Fredrik Reinfeldt är omvittnat torrolig privat, men även i offentliga sammanhang kan han också få till det. Den här kvällen förväxlade han gapighet med kvickhet och uppträdde över huvud taget som om han hade ett behov av att sätta omvärlden på plats. Så uppträder inte en statsminister i harmoni. Jag förstår inte vad som tagit åt honom.