Lars Ohly förnekade sig inte i Almedalen. Han "döpte om" Vänsterpartiet till Välfärdspartiet (för en dag) och presenterade en katalog av krav, önskningar och visioner. Vem ska betala? Ohly medger själv att det blir dyrt och att han själv inte vet hur dyrt - men det är viljan och inriktningen det hänger på.

Han har förstås rätt. Almedalsveckan hade inte varit möjlig utan den politiker som myntade begreppet att politik är att vilja. Men till skillnad från Lars Ohly var Olof Palme realist och representerade ett parti som tog ansvar för hela samhället. Vänsterpartiet har aldrig känt ett behov av att medge att verkligheten sätter gränser för det politiskt möjliga.

Ändå har jag en gnagande känsla av att Lars Ohly vet vad han gör. Välfärds- och trygghetesfrågorna är de borgerligas svagaste punkt, och Fredrik Reinfeldts mästrande anförande här i Almedalen erbjöd de rödgröna en öppning att ifrågasätta alliansens sociala ambitioner och anspråk. Ohly vet självfallet att hans och Vänsterpartiets manöverutrymme kommer att starkt beskäras i händelse av ett maktskifte. Men han förstår och utnyttjar väl sin opinionsbildande uppgift: att agitera mot alliansen utifrån ett klass- och vänsterparti.

För mycket länge sedan frågade jag Per Ahlmark om vad som krävdes för att de borgerliga skulle vinna. Han svar: mobilisera mot socialism och ha torrt på fötterna i trygghetsfrågor. I dag kan socialistspöket inte frammanas med trovärdighet samtidigt som de borgerliga saknar ett socialliberalt parti som erbjuder ett underifrånperspektiv, en känsla för de svagaste och mest utsatta och ett trovärdigt och engagerat alternativ till Lars Ohlys välfärdsvisioner.