”De potentiella väljarna uppger att partiet måste bli mindre religiösa, mer toleranta, ändra sin syn på homosexualitet och ändra sin familjepolitik för att man ska ta steget och rösta på partiet”. Det hävdades i en undersökning gällande Kristdemokraterna, presenterad under Almedalsveckan, av Synovate och Retriever. Man skulle lika gärna kunna säga att för att partiet ska få fler röster borde det bli ett annat parti – och då gärna ett som är särskilt populärt.
Att Göran Hägglund inte hade för avsikt att lyssna på ett opinionsinstituts förnumstiga råd stod klart under kvällens Almedalstal. I ett anförande lastat med metaforer och ”one liners” talade han först och främst till, ja, de redan frälsta, om uttrycket ursäktas. Kristdemokraterna beskrevs som ett ”värdeorienterat” parti och ”inget liberalt parti”, ett parti som står upp för personlig integritet, den privata sfären och ett starkt civilsamhälle.
Förra årets hetaste kulturdebattsämne, ”verklighetens folk”, nämndes naturligtvis också, men en kvalificerad gissning är att begreppet är på väg att fasas ut ur den Kristdemokratiska retoriken. Verklighetens folk, som rent logiskt borde vara många, har uppenbarligen inte hittills känt sig manade att samlas under parollen - och endast 1800 av dem kom för att lyssna på Hägglund.
Starkast är Hägglund när han talar om Kristdemokraterna som ett idéparti, ett parti som genomsyras av ideologisk övertygelse utan ambition att till varje pris fånga upp en flyktig dagsopinion. Ett sådant parti behövs och gör det politiska livet i Sverige mer intressant. Hägglund får hoppas att ”kyrkobroder fyra procent” också tycker det.