Min första upplevelse av förfrämligande inför att ha påklistrats etiketten ”företrädare” för ett oönskat kollektiv fick jag inte under läsningen av Dilsa Demirbag-Stens så kallade genmäle. Flera sådana lärorika erfarenheter förvärvade jag redan vid tiden kring 1976, ”kulmen på en enastående historia” i ett folkhemskt Malmö och i en klosterskola i Mainz. Av min lågstadiefröken i landet där ”skolorna, föreningslivet och bostadsområdena möjliggjorde möten” tilldelades jag rollen som representant för en ”intolerant” katolicism. I Tyskland framhöll den pimpinetta föreståndarinnan mig som ”ett bra exempel” på den nordiska hedenhet som stod utanför vi-kollektivets värderingar och moral. Bakom etiketterna var jag i största hemlighet människa – i inre exil, omgiven av ”det som enar”.
Jag har rötter i flera kulturer. Mina familjemedlemmar föddes på spridda orter mellan Nya Guinea och Öland. Någon undkom en totalitär regim, någon annan försvarade under en period densamma. En släkting var kolonialminister med makt att döma ut, en annan dömdes att tyna bort bland de lägsta i tillvarons kedja. I min familj har människor ägnat sig åt så skilda gärningar som diplomati och moderskap (om det nu inte är ungefär detsamma). Deras berättelser ingår i min egen. Flera ligger mig varmare om hjärtat än många andras. I så måtto företräder jag en gemenskap av unika personligheter som jag inte kan välja bort utan att förslösa mitt arv för att ”börja på en ny svensk berättelse”.
Varken i deras eller några andras berättelser kan jag se ett ”magiskt ljus som ingen […] kan motstå och därför likt zombies förvandlas till bokstavstroende” eller ”i hypnos konverterar”. Inte heller kan jag skönja något allena saliggörande kultursjälsflöde mellan liberalismens heliga texter och personen. Alltför ofta har jag hört kravet på konformism för att inte känna igen det i antagandet att jag ”steg för steg avlägsnar [mig] från liberalismen” eller att den ”liberala ståndpunkten” ”sätter gränsen” för ”vår gemensamma moral”. Alltför ofta har jag mött den alltigenom övertygades ovilja att tänka sig att någon kan utgå ifrån en annan ideologi eller eklekticism. Jag har varken bekänt mig trogen liberalismen eller den katolska ideologin.
Jag har inte använt uttrycket ”vi katoliker” , men jag har skrivit ”min födelsereligion”, en fras som inte tvångskonverterar dem som tror att Jesus är Guds enfödde son till min agnosticism. Det är oroväckande att människor misstänkliggörs för sitt kulturarv eller sin födelseidentitet. Likaså är det med sorgsenhet jag uppfattar grupptryck från förment frihetligt håll och kollektivanslutning till vi:et i ”drömmen om ett Sverige som vi och hela världen minns med beundran”.
Mitt fädernesland byggdes inte på föreställningen att brist på tid krävde en stark politisk ledning i stället för det stötande och blötande som oftast kallas demokrati. Det hade mera av polsk riksdag över sig; det var så ljudligt, färgskiftande och livligt att det behövde två namn: Rom och Ölands Segerstad. I Segerstad samsades Gammelfarfars Solhus med Pappas kapell, Hugos lanthandel, Brödernas gård, en luthersk kyrka, Roséns lusthus och de antennbemängda sovjetiska ”trålare” som som låg i lä för brisen en bit bortom strandlinjen.
Kring vårt matbord möttes monsignoren från Vatikanen, lantarbeterskan Svea, konstnären Sven-Bertil, den tyska släktingen från Sydafrika och fiskaren Kalle som varit i Amerikat en gång. I Rom syntes lite varstans en dörr eller ett omsorgsfullt format spår som ledde till andra tiders människor som funnes det självklart fortfarande rum för dem i staden. Jerusalem – människans värde – och Athen – individen – var närvarande, de också. I mitt fädernesland vandrade människor och tankar över politiska gränser och bortom gränsen för politiken. Människor med olika kunskap och tro sade rakt ut som det var, lyssnade till varandras berättelser, eller drog sig tillbaka för att syssla med sitt. Det gick för sig vilket som. Där fanns inga krav på konvertering, varken till liberalismen, kristendomen eller något annat sanningssystem.
Om det urgamla i det landet ”måste” ”vi” inte ”släppa taget innan motsättningarna blir ohanterliga”. Motsättningar är stimulerande om det trevande samtalet tillåts, ett samtal där man hellre svarar på frågor än tar avspark i förutfattade meningar, och där människor vågar betrakta såväl olycksbådande samtidsströmningar som varandras nyansrika berättelser. Med min kommentar till Dilsa Demirbag-Stens artikel om Ayaan Hirsi Ali avsåg jag att föreslå nyfiken och initierad granskning av politisk ideologi framför stämpling av personer för något enskilt de yttrat eller andra påstått att de yttrat.
Fascislamismen är en politisk ideologi, inte en religion. Den hämtar energi ur kultursjälsmysticism och är belastad av ett arv från den europeiska nazismen som vitaliserades av rassjälsmysticism. Främst drabbar den personer med ett muslimskt arv- eller valfrändskap. Bland dem som under dödshot vågar berätta sin historia syns Ayaan Hirsi Ali. Hon har gjort intressanta iakttagelser i länder där hon bott. Den holländska rädslan för att uteslutas ur konsensuskollektivet känns ganska så bekant, för att ta ett exempel. Personligen är jag kritisk till somliga tankar hon hittills givit uttryck för, delvis på grund av tvekande, men dock penndrag som tangerar den nationalliberala framtidsvision som Dilsa Demirbag-Sten med bestämd hand tecknat i några av sina senaste – inte tidigare och kanske inte kommande – texter.
Vad jag också ville säga och sade i mitt svar på en ställd fråga var att Ayaan Hirsi Ali som person inte rimligen kan dömas lika hårt som en totalitär våldsförhärligande ideologi. Likväl görs detta – genom att hon påklistras den sortens etikett som förvisar och genom att fascislamismen just inte utforskas i proportion till sin genomslagskraft och intoleransgrad. Ayaan Hirsi Ali har ingenstans förordat våldsam kamp mot muslimer. Däremot hörs åtskilliga fascislamister uppvigla till mord på judar och andra människor.
Jag tror att det är svårt att förhålla sig omdömesgillt till fascislamismens organisationer, sympatisörer och apologeter utan att tänka om på två punkter. För det första behöver den alltför enkla kopplingen mellan invandring och extremism brytas. Den västliga intoleransens historia, vilken jag som sagt själv upplevt ett fragment av, är lång, vindlande och berör tyvärr även upplysningstraditionen, liberalismen och individualismen – betänk eugeniken och den utilitära moralfilosofin. Humanistiska ideal kan rentav, som George Mosse påpekar i sin odyssé genom Förintelsens idéhistoria, ses som nödvändiga förutsättningar för den moderna rasismen: bejakar man människans lika värde måste man gå mycket långt för att rättfärdiga uteslutning.
För det andra behöver islam accepteras och studeras som del av en inhemsk tradition. Såvida det inte går så långt som till att muslimer fördrivs eller på annat sätt utesluts ur det västliga livet kommer den muhammedanska religionen att ingå i framtidens arv. Både den förmenta tolerans som angriper islam genom att dra all religion över en stålkam eller slätar över destruktivt beteende och tankegods med ett ”det är deras kultur”, och den öppna intolerans som bekämpar islam via dess yttre tecken som klädsel, matvanor och arkitektur är hinder för nyfikenheten inför och acceptansen av en verklighet i förändring. Det går inte att komma ifrån att fascislamismen har rötter i islam, men religionen förvaltar också, i likhet med varje religion som är äldre än laicitén, ett rikt kulturarv att vara stolt över – är inte en konstfärdig moskés former och utsmyckningar behagligare än miljonprogrammets funktionella boxar?
Om inte växelverkan mellan nya och nygamla fascistoida rörelser och deras motrörelser bemöts med en forskning så fri och akademiskt konservativ att den även tillåter välgrundade slutsatser till islamismens fördel, med idé- och konstutbyte utan vare sig föraktfullt förkastande av eller nedlåtande ursäkter för det individuellt och gemensamt mänskliga som kan upplevas som främmande är risken stor att majoriteter och minoriteter fortsätter på en inslagen väg mot missriktade lagar och konventioner som inkränktar på allas, enskilda gruppers eller individers personliga integritet och frihet.
I mitt önskade fosterland som är både större och mindre än Sverige och som, liksom Dilsa Demirbag-Stens, är slående likt den rosenskimrande hågkomsten av ett barndomsland råder inte monokultur, inte mångbarbari, men väl mångkultur med betoning på kultur.