En dag i Almedalen på Gotland hade sverigedemokraten Kent Ekeroth ”det stora nöjet att presentera” Robert Spencer, ”en av de mest framträdande islamkritikerna”. Värden sade sig även beklaga att ingen vågat ta debatten med gästen från Amerika.
Aftonbladet hade visserligen publicerat en varning under rubriken ”Islamhatare talar för SD”, men inte förklarat på vilket sätt Spencers verksamhet utgör ett hot.
Förtigande och förvisning är förvisso en beklaglig taktik då Spencer och liknande ideologer är pålästa och deras egna ord förmedlas via medier som har bredare spridning än svenska papperstidningar.
Om man väljer att dölja obehagliga och ovederläggliga fakta i syfte att skydda muslimer kan Ekeroths politruk och dennes meningsfränder kvickt och oemotsagt hänvisa till någon imam som predikat att islam kommer att ta över världen. Därefter kan de sarkastiskt fråga ”Är han också islamofob?”
Den svagaste länken i Spencers retorik är troligen språnget mellan fakta och fiktion. Innehållet i hans bloggalster och snarlika källor är av två skilda slag. Å ena sidan redogörs det noggrant för det värsta som islamister ägnar sig åt, som deras apologeter undanhåller och som muslimska teologer uttrycker. Å andra sidan dras slutsatser som saknar förankring i empiri.
Där, i det glappet, lämnar Spencer allt vad vetenskap och journalistik heter och blir culture fiction-profet av det mörka slaget. Redan studiet av ett kort stycke text ger en någorlunda rättvisande uppfattning av var gränsen mellan islamofobisk dikt och krass verklighet kan dras.
Med anledning av att någon svensk åhörare överräckt en ask islamofobil till Spencer kontrade han med ett recept till den muslimske patienten, utskrivet på bloggen jihad watch. Medicinen verkar inte ge några allvarligare biverkningar; den innehåller fem substanser som är relativt förenliga med den amerikanska konstitutionen.
Det är sjukdomsorsaken och -prognosen som är mest illavarslande: ”Men de [muslimerna] kommer självklart inte att göra någon av dessa saker. Och den här fempunktslistan som jag många gånger lagt upp här är bara en övning i att syna en bluff. Om muslimer i väst är så ’moderata’ som de påstår skulle de för länge sedan ha gjort allt detta. Men det gör de inte, och de kommer inte att göra det. Man kunde tro att detta faktum skulle väcka dem som stiftar och verkställer lagarna. Naturligtvis har det inte hänt, och kommer antagligen inte att hända.”
Här rör sig Spencers penna i rasande fart från karaktärsteckningen av muslimen till skissen av en dystopi i annalkande. Vägen dit har han tidigare nogsamt dragit: genom vanliga muslimers list och våra ledares godtrogenhet drivs västliga samhällen till underkastelse. Bakom en falsk fasad är Spencers muslim i själ och hjärta en oförbätterlig erövrare, uppenbarligen styrd av sina memer (Richard Dawkins term som ungefär betyder ”kulturgener”).
Inför en sådan hotbild kan man knappast förbli passiv. Den väcker onekligen ett antal frågor hos betraktaren:
Om muslimen förklarat krig mot vår frihet, kanske mot vår existens, och denna varelse inte kan förmås till bot och bättring, exakt vilka lagar borde då rättsväsendet verkställa? Och vad ska vi ta oss till om våra duperade politiker inte stiftar dessa lagar? Ska vi kriga mot muslimer och förtrycka orena ickemuslimer liksom jihadisterna krigar mot ickemuslimer och förtrycker orena muslimer? Och hur ska vi definiera en muslim? Håller sig memerna omuterade intill andra, tredje eller rentav fjärde led?
Vågar Kent Ekeroth bereda oss det tvivelaktiga nöjet att lyssna till hans svar på dessa frågor?