Svante Nycander skriver klargörande, upplysande och intressant om antiliberalismen inom den svenska kultursfären i DN. Jag fäster mig särskilt vid följande passus:

"Att nyliberalerna i Timbrohögern blivit den starkaste motkraften till vänstern i idédebatten har gjort andra liberaler osäkra och modfällda. Nyliberalismen kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen.

Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.

Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort."

Exakt. Svenska liberaler gick under 50- och 60-talen i bräschen för yttrandefrihet, sociala reformer, kvinnors frigörelse men också mot kolonialvälde och exploatering av den tredje världen. När marxisterna tog över under 1970-talet hade de ett starkt egenintresse av att sudda ut och förvanska historien. Deras avsky mot liberalismen beror till stor del på att den erbjuder ett intellektuellt alternativ till och motstånd mot en samhällsmodell som påstås vila på vetenskaplig grund. Marxismens människosyn är repressiv och doktrinär. Naturligtvis är den oförenlig med liberala värderingar och principer.