1. Några klargöranden av min roll i det här sammanhanget: Jag är inte anställd av Axess och har därför andra villkor och andra bevekelsegrunder för mitt skrivande här än Johan Lundberg har. Om jag väljer att försöka få en text publicerad är det oftast för att berätta något jag tagit reda på, eller, som i de två avsnitten av sommarföljetongen, pröva ett för mig nytt sätt att skriva. I ett par fall har det varit för att bemöta personliga påhopp och försöka tillföra innehåll som kan intressera flera än de närmast sörjande. Om jag väljer att engagera mig i kommentarer tar jag tid från andra uppgifter, precis som kommentatorer gör när de väljer att läsa mina texter och kommentera dem. Därför kan jag, till skillnad från Axess chefredaktör som bär ansvar för bloggen i stort, också välja bort detsamma om samtalspartnern inte bidrar med mera än tillmälen riktade mot Axess, redaktören eller mig. Konstruktiv kritik tar jag gärna till mig, likaså texter där kommentatorn delar med sig av kunskap och erfarenheter, något jag än en gång vill tacka Hans-Christian för.
2. Jag har också en känslomässig smärtgräns. Den går till exempel vid att logiskt eller vetenskapligt försöka bevisa att handikappade är människor, något som blev aktuellt i samband med inlägget där jag nämnde Peter Singer. Därvidlag är jag dogmatisk. Människor är människor för mig, så även de som med mindre självklarhet känner igen medmänniskan i den andres ansikte än personer med Downs syndrom gör. Syftet med det inlägget var just att uppmärksamma de människor som hörs minst av alla i diskussionen om rasismliknande fenomen. Försöket fick inte mycket gehör, varken här eller bland så kallat konsekventa antirasister, vilket lärt mig att ämnet verkligen är angeläget. Resonemanget kring darwinism kan jag tänka mig att utveckla i ett annat sammanhang. Här kan jag kort säga att darwinismer, det vill säga avläggare till Charles Darwins teori, vilka genom historien lett åt skilda håll. Deras företrädare har valt att se på människan som art, samt på delar av mänskligheten, ur olika perspektiv. Valet av perspektiv är även inom vetenskapen personligt. Inget perspektiv har en gång för alla bevisats vara absolut sant. Perspektivskiftena har haft inverkan på hur människor behandlat varandra. Traditionen där är – i jämförelse med till exempel samspelet mellan en sorts måleri och det sena 1800-talets rassjälsmysticism – relativt välbevarad.
3. Angående Sverigedemokraterna vill jag först säga att jag blev fundersam över att de som reagerat så starkt på min association till totalitärt styre och åsiktskontroll tycks förbli oberörda inför det faktum att politiker i Sverige talar om för enskilda skribenter och en enskild befolkningsgrupp vad dessa bör tycka och uttrycka. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har använt samma metod som bröderna Ekeroth. Alla tre har ställt krav på att judiska svenskar ska uttrycka politikernas åsikter. Annars är de fega och ryggradslösa, respektive medskyldiga till de brott Ilmar Reepalu utomrättsligt befunnit Israel skyldigt till. Judiska svenskar kan i båda fallen tänkas uppfatta budskapet att de har sig själva att skylla när de utsätts för antisemitism. I Malmö har det sättet att tala till invånarna övergått i praktik. Där råder de facto särlagstiftning. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att förstå upprördheten över att jag som fri skribent frågar mig om inte politiker som beter sig på det viset snarare lutar över åt totalitära snarare än demokratiska statsskick, men jag accepterar samtidigt att det kan uppfattas som konstigt eller mindre begåvat.
4. Angående Sverigedemokraterna, vill jag också påpeka att det är skillnad mellan att å ena sidan fundera över hur det skulle vara att bo i ett Sverige, styrt av Sverigedemokrater (som redan innan de kommit in i riksdagen och således har all anledning att vilja framstå som nyanserade, ändå vill diktera villkoren för diskussioner snarare än samtala i den dialogens form som innebär att man faktiskt lyssnar på sin samtalspartner och bemöter det som den har att säga med respekt) och att å andra sidan sätta likhetstecken mellan Sverigedemokraterna och Hitlers parti. Jag har inte satt det likhetstecknet. Under nästa punkt kommer jag dock att visa på spår av det gamla svenska nationalsocialistiska partiet hos delar av dagens Sverigedemokrater. Men det faktum att det finns anknytningspunkter innebär inte att jag menar jag att de är identiska.
5. En strof ur Sverigdemokraternas valsång 2010 börjar så här: ”Kom hör vår glada sång.” Jag har gjort det. Jag har även roat mig (?) med att än en gång lyssna till en serie Sveriges Radio-reportage om partiet. Journalister från Kaliber använde sig dels av öppna intervjuer, dels av infiltration, och fick höra en hel del. Underlaget är väl dokumenterat i skrift, bild och ljud på SR:s hemsida. I ett avsnitt behandlas till att börja med sverigedemokraternas nazistiska bakgrund som är relativt allmänt känd och som det skrivits mycket om. Såtillvida skiljer sig partiet från exempelvis det holländska PVV, lett av Geert Wilders.
Längre fram i programmet visar det sig, från inspelningar gjorda under SDU:s och den högsta partitoppens resa till Tallinn, att man fortfarande sjunger texter där demokratiska höger- och vänsterpartier hånas från den tredje ståndpunkten. Någon visa handlar om juden bakom den politiska makten. Det föga demokratiska maktmedlet politiskt våld förhärligas, till och med dödligt sådant.
Partiledaren och ett antal adepter sjunger glatt om statsministermord: ”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.”
Jag upprepar: Jimmie Åkesson, ansvarig för ett förment demokratiskt parti, uppmuntrar den unga generationen till att skämta om anarkins, huliganstyrets och människoföraktets yttersta konsekvens.
Ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist deltar i allsången av en vit makt-visa av bandet Fyrdung: ”Då ska nordanvinden vina, genom vår evige fiendes märg och ben...”
Den officiella partisångens formulering låter lite finare: ”Vi tar tillbaka vårt land.” Men vem har tagit Sverige ifrån dem?
I partiledarens närvaro sjunger William Petzäll, kommunfullmäktigeledamot och ungdomsförbundets vice ordförande så här: ”Sverige har fallit i fiende hand och nu är det vår plikt att ta strid. Nu måste vi dra ut i strid för folk och land. Gör din plikt nu när kampen tar vid.” Man kan tänka sig att fiendehanden syftar på vår demokratiskt valda och sinnade riksdag. Den tolkningen måste i så fall kompletteras med att riksdagen i sin tur styrs av judarna. Sången fortsätter nämligen med dessa ord: ”Han syns flitigt där det ockras och köpslås hit och dit, snacka skit kan vår kosmopolit.” Det är inte svårt att känna igen kosmopoliten, ockret och köpslåendet från antisemitiska nidbilder av juden.
Ordet ”plikt” påminner en aning om bröderna Ekeroths ”borde”. ”Borde” är lite mildare – som blåsippan är lite mildare än partiets tidigare symbol: flamman. Årets valsång låter även den bitvis som en mildare uppmuntran till det starka folkets kamp: ”Framåt, uppåt, ingen rast…vi lyssnar och tar strid.” Frasen ”nu kommer det vi väntat på i över tjugo år” är dock något illavarslande eftersom partiet för två decennier sedan ännu inte ”rensats”, om jag får tillåta mig det uttrycket.
När Åkesson lämnat gossar Almqvist och Petzäll ifred trallas det vidare, nu på en sång av Sven-Olov Lindholm, partiledare för Nationalsocialistiska Arbetarepartiet – alltså det svenska 30-talspartiet: ”Vi se borgarnas bleka fanor slakna och hur marxismen står i brand då vi höja vårt rop: Sverige vakna kring härjat land.”
Kanske är de slaka bleka fanorna en referens till ryggradslöshet hos den oliktänkande svensken i allmänhet, inte bara hos den oliktänkande judiske svensken. Uttrycket skänker onekligen kontext åt den officiella sångens ord om ”maktens fega män…det är nog för länge sen”. Med ”nog” menas att man fått nog för länge sedan – för flera än två decennier sedan, verkar det som. Och möjligen är ”en blåsippa som reser sig och aldrig kommer dö… ingenting så starkt som vi” en illa förblommerad hänvisning till den rättrogne nordmannens virilitet.
Den som lyssnar på dessa visor, återutsända i SR:s Kaliber, förstår kanske lite bättre en av anledningarna till att det finns en skepsis hos ”judiska grupper”, organisationer och enskilda judiska svenskar att sluta upp bakom bröderna Ekeroths politik. Det handlar inte om någon ryggradslöshet och feghet utan om en, faktiskt, helt välgrundad skepsis mot SD:s politik. En misstanke om att fanan och uniformen inte hänger så väldigt långt inne i garderoben ändå -åtminstone inte hemma hos vissa partimedlemmar. Samma misstanke som ickejudiska svenskar kan ha (utan att de därför blir försedda med epitet som ryggradslösa och fega).