Det där med konstnärlig intention är som bekant en knepig fråga; och den ställs på ett intressant sätt på sin spets i den just nu aktuella Annie Leibowitz-utställningen på Fotografiska museet i Stockholm.
Man kan säga att utställningen grovt sett domineras av två sorters bilder.För det första foton på människor med makt, framställda på ett sätt som inte döljer att fotografen har tagit bilden på uppdrag. Dessa bilder är ofta gjorda utan att fotografen har gjort avkall på de retoriska grepp som genom alla tider har präglat den officiella porträttkonsten.
Mot detta står porträtten på en rad pop-, film-, och rockstjärnor men också författare – företrädesvis med kopplingar till den New York-intelligentia som Leibowitz själv har varit en del av så länge man kan minnas. Dessa porträtt – som förvisso också rymmer en hel del Hollywoodstjärnor med inte fullt så hög intellektuell kredibilitet – är präglade av en helt annan bildmässig retorik än bilderna på presidenterna Bush, drottning Elizabeth II osv. De förra är nämligen tänkta att utstråla närhet och autenticitet. De ska inte ge ett intryck av att ha tagits på uppdrag av en tredje part utan signalerar kompisskap och "ögonblickets infall".
Vår tids superkändisar Mick Jagger, Demi Moore, Kate Moss, Johnny Depp etc poserar på obäddade sängar, till synes osminkade och inte sällan mer eller mindre nakna på ett sådant där ”fint” sätt, som inte andas sexualitet utan just intimitet, närhet och autenticitet. De tycks vara helt ”vanliga” människor – som vilken kille eller tjej som helst från Ludvika.
Effekten av detta blir paradoxalt nog – och givetvis helt i enlighet med fotografens intentioner - att stjärnornas status höjs: de framstår helt enkelt som så stora och så säkra i sin storhet att de inte behöver de maktens insignier som tycks vara av nöden för en amerikansk överbefälhavare eller en engelsk drottning. Det faktum att bilden som sådan tycks fungera som en vittnesbörd om fotografens intima relation till rockmusikerna, filmstjärnorna och fotomodellerna gör att de officiella porträtten av makthavare å sin sida får en i viss mån ironisk laddning.
Publiken står liksom andäktig framför ett ”närgånget” porträtt på Mick Jagger, medan man i den mån man överhuvudtaget stannar upp inför porträttet på utrikesminister Colin Powell snarast upplever obehag inför den ohöljda makt- och styrkedemonstration som signalsrea av posen, av kläderna etc..
Om detta kan sägas åtminstone två saker.
För det första att det naturligtvis finns lika mycket retorik i de naket avskalade fotografierna som i de officiella. Ja, det kanske till och med finns mer av retorik i de förra och de kanske till och med egentligen är mycket mindre autentiska än de officiella porträtten – just genom att de officiella porträttens retorik är så tydligt uttryckt: i gradbeteckningar, uniformer, ordnar. Alltmedan de autentiska porträtten gör allt för att skyla sin retorik. Vilket alltså gör att man ser på porträtten på ett sätt som går emot fotografens intentioner: man ser fotot på drottning Elisabeth II som mer autentiskt än det på en naken och havande Demi Moore.
För det andra kan man inte undgå att fundera över om inte de officiella porträtten också ur ett annat perspektiv revolterar mot konstnärens intentioner. Ty det är inte svårt att tänka sig hur man, om låt oss säga två-tre hundra år kommer att betrakta en utställning som denna. För den tidens människor är det sannolikt så att de officiella porträttens ironiska makt- och styrkedemonstrationer inte längre upplevs som ironiska. Utan dessa porträtt fogar sig tydligt in i en linje av porträtt av makthavare – från låt oss säga Romarriket och framåt, alltmedan pop- och filmstjärnornas bragder är sorgligt bortglömda. Vilket gör att dessa personer för framtidens människor ter sig omöjliga att särskilja från vilken kille eller tjej som helst från Ludvika.
Så – skulle man kunna sammanfatta det hela – blir ordningen med tiden återställd.