I dagens Expressen framställer Matilda Gustavsson den akademiska bondbyn Lund som ett fornminne. Invånarna, som krampaktigt klamrar sig fast vid murarna kring ett konservat för gamla stugor, lider av en svårartad oro för att någon ska komma och ta midsommar ifrån dem.
Det lär vara så lugnt att till och med punschflaskorna står stilla. Över välvaggade blåblodiga telningar (som aldrig skulle drömma om att iklä sig något leopardmönstrat och som sjunger ”så göra vi när till kyrkan vi gå”) styr ett folkparti som flörtar med – ja, det är väl Sverigedemokraterna Gustavsson menar?
Sist jag hörde ifrån staden var det ingen lundaungdom av fin akademikersläkt som visste vad punsch var, däremot ganska många som lät sig vaggas till ro av marijuana och hade väl reda på vem som säljer skjutvapen och annat smått och gott som importeras från Malmö och Köpenhamn. På gatorna sågs ynglingar i mjukisbyxor, kavaj och halmhatt trängas med flickor i sönderrivna rosa nätstrumpor och pistagegrön leopardtopp. De befann sig på flykt från föräldrarnas midsommarstugor.
I senaste skolvalet på ett ”nästan-högst-betyg-i-Sverige-gymnasium” gick det relativt bra för vänsterpartiet. Miljöpartiet vann – med undantag för byggprogrammet. Där segrade faktiskt sverigedemokraterna.
Och det där med kyrkligheten – nja, Henric Schartau, som i dementorskepnad står staty utanför Domkyrkan, lär fortfarande vara piercad i örat.
Visserligen hör jag folk beklaga sig över att en ”unken” lundatradition gick ur tiden för ett par, tre år sedan: samling i Domen för gemensamt bräkande, galande och sjungande av ”Hej tomtegubbar” under ledning av en vitskäggig norsk präst som kom resande enbart i detta ärende. I övrigt ojar sig en och annan lundabekant över att jul-hallow-hjärtans-dag-afton är en ”för-fär-lig” kommersiell soppa.
Och några undrar varför i all sin dar Kyrkan inte bygger en pool där grunden nu läggs för ett besökscentrum i anslutning till katedralen - som om gästerna någonsin behövt trängas därinne och som om vattnet, en bristvara i staden, inte vore heligare än turistnäringen.
Men i Filipstad, där lär det bo åtminstone en kommunalpolitiker som bekymrar sig alldeles förskräckligt över att invandrarna ska bära iväg med våra skeppssättningar och beröva oss groddansen. Han är sverigedemokrat, men saknar inte en spännande bakgrund i ett annat parti (som man kanske bör undvika att nämna om vi vill slippa ännu en urartad kommentartråd). Men hur långt bakåt i tiden kommunalpolitikerns vurm för det svenska kulturarvet sträcker sig är svårt att säga. Att hans ”konservatism” ligger långt från till exempel Roger Scrutons blir dock uppenbart för den som lyssnar till någon av kommunalpolitikerns technoversioner av sina favoritlåtar, som Bjön Afzelius ”Tusen bitar”. Och på hans keps syns den amerikanska konfederationsflaggan i den i sammanhanget lite udda färgkombinationen rött och svart. Men i övrigt flyter stadslivet stilla - som ankorna i dammen.