Björn Wiman skriver underhållande i dagens DN (inte på nätet) om tatueringar - med anledning av en nyutkommen bok med fotografier av Björn Abelin. ”Kanske har tatueringarna idag rentav blivit tecken på en verkligt gedigen medelklasstillhörighet”, undrar han. Handlar det i så fall - kan man fråga sig - om en medelklass som bärs upp en en grundläggande ovilja mot att vara just medelklass – och som genom tatueringar och motorcyklar har tagit till sig efterkrigstidens klassiska rebell-attribut?
Om jag och Björn Wimnan av våra föräldrar fick lära oss att tatueringar bara var någonting för sjömän och kåkfarare, kanske man kan se tatueringens genomslag i samhället idag som en konsekvens av samma sorts romantiska fascination för kriminella attribut som har fött ett nutidsmode som byxor med häng. Det är ungefär den linje som den kulturkonservative författaren och Axess-krönikören Theodore Dalrymple har drivit ifråga om tatueringar, vilka han ser som tecken på en destruktiv attityd hos den engelska under- och medelklassen. Den man som tatuerar ett stort spindelnät på halsen har genom sin tatuering visar att han känner större samhörighet med kriminella och semi-kriminella gemenskaper än med stora delar av den ordinarie arbetsmarknaden.
Dock är frågan om en kulturkonservativ hållning med nödvändighet innebär ett avståndstagande från tatueringar. Inom åtminstone hardcore-konservatismen är det svårt att inte beakta åtminstone två intressanta aspekter rörande tatueringar. För det första att den figurativa bildkonsten inom tatueringskonsten har fortsatt att fira triumfer - som om Marcel Duchamp aldrig hade existerat. Tribaltatueringar i all ära, men faktum är att den institutionella konstteorin aldrig har slagit igenom i tatueringsateljéerna.
För det andra kan man inte bortse från att tatueringskonsten ur ett kulturhistoriskt perspektiv tycks sträcka sig över 5000 år bakåt i tiden och att den framstår som en av de första riktigt tydliga exponenterna för hur konstnärliga uttryck fått ett förhållandevis brett samhälleligt genomslag. Jag tänker på ismannen Ötzi (upphittad välkonserverad i en glaciär i Alperna 1991), vars kropp var prydd med ett sextiotal tatueringar och vars kläder präglades av hantverksskicklighet. Vilket tycks indikera mänskliga gemenskaper med ett tillräckligt stort överskott för att man skulle kunna ha tid att ägna sig åt konsthantverk och utsmyckningar (Och sannolikt även åt sång, dans, litterär gestaltning osv…).