Hur många har i dessa burkatider funderat över att europeiska – och arabiska – klädförbud kan göra den heltäckande slöjan till en frihetssymbol; till högsta revoltmode bland ungdomar och kvinnor (kanske rentav bland män)? Tanken slog mig eftersom jag både har erfarenhet av en svensk jeansuniformskola dit jag skickades iklädd sammetsklänning och guldkors, och av en tysk nunneskola där jeansförbudet just avskaffats. På det ena stället betydde korset frihet och på det andra tyckte jag nästan att det var synd att klädkoden inte längre gällde. Jeansen hade ju suttit så mycket snyggare om de varit bannlysta.
Jag ser att många flera än jag – och några svenska ungdomar jag lyssnat till – kommit in på samma spår, till exempel ett antal personer i Storbritannien, där reaktioner mot element i muslimsk och sekulär kultur verkar ge upphov till flera nya kläd- och musikstilar än den äldre Punk Islam. Det är ju i så fall inte första gången i historien som kläder bytt symbolvärde och det avvikande markerat självständighet. Jag tänker till exempel på Jean-Jacques Rousseau som spatserade omkring i en liten fransk by iförd vinröd armenisk kaftan med matchande fez-liknande pälsmössa. De konformistiska bönderna, säkert klädda i något lite mera jordfärgat än Rousseaus och David Humes kostymer som syns på omslaget till boken Rousseau’s Dog, försökte för övrigt stena avvikaren.
Orientaliska plagg, särskilt de som döljer, är onekligen en källa till romantisk kreativitet, även av det skräckinjagande slaget. Den här videon visar hur designer lyckats omvandla burkan och niqaben till uttryck för mörk kvinnlig makt och mystisk sensualitet. Sekvenser från 2007 års Fashion Week kontrasteras effektfullt mot otäcka bilder av säck-och-aska-varianter av samma plagg, burna av kvinnor i situationer av bottenlös vanmakt. Och från franska modehus (se länkar här, här, här, här och här) utgår revolutionär catmarch.
Måhända ligger bland annat en beslöjad manlig rädsla för dolsk girlpower bakom den syriska regeringens ganska brutalt verkställda förbud mot niqab i skolan. Joshua Landis, på Center for Middle East Studies vid University of Oklahoma, berättar för Christian Science Monitor att den växande syriska niqabtrenden kan betraktas ur två motsatta kvinnliga perspektiv. Vid sidan av feministiskt motstånd mot kulturpåverkan från Gulfstaterna finns en alternativ intellektuell kvinnorörelse som använder den heltäckande slöjan för att markera sin individualitet och gå emot rådande sociala normer, även inom familjen.
Själv ser jag med nyfikenhet fram emot att modeartister (och andra konstnärer?) fortsätter att förvandla det fula förtrycket till sin motsats. Och förståeligt nog packar en del tonåringar inför tågluffen till Paris och Amsterdam gärna ner heltäckande trikolorer (sådana finns, liksom flaskburkor för blyga fransmän, att köpa här), och gula burkor för att påminna om de holländare som en gång bar just gula tulpaner i solidaritet med judarna (blomman förekommer för övrigt sedan 2009 även i en svart Ayaan-variant, planterad utanför Rijksmuseum i Amsterdam). Förslag som att lägga till en stor blingbling-Davidsstjärna inför ett stopp i Malmös Rosengård och en blåvitstjärnig Borat-mankini inför en avstickare till Iran avslås dock helst som riskabelt respektive alltför långtgående.
När kulturmöten resulterar i sant nyskapande mode som bryter mot det slentrianmässiga söndertrasandet av det gamla, eller i att några unga äntligen blir unga igen och börjar inse att frihet kan betyda något större än FF, kan mångkulturen väl inte vara annat än vitaliserande? Men om också de frihetsfientliga värderingar som många lägger i burkan blir en del av en omfattande europeisk frihetsrörelse, vilket är fallet i de auktoritärt styrda arabländerna Syrien och Egypten, då får vi allvarliga problem. Därför, och för att jag så länge det är möjligt vill bevara den liberala demokratin där medborgarna slipper en maoistisk stat som kryper in på bara skinnet, är jag övertygad om att niqabförbud motverkar sina syften.