Anis Shivani skriver i Huffington Post kritiskt om samtidslitteratur på ett sätt som givetvis skulle vara helt omöjligt i dagens Sverige. Att sätta fingret på den sorts litterära moden och kulturella och samhälleliga tendenser som har marginaliserat skönlitteraturen får i Sverige som konsekvens att man blir uppfattad som en grälsjuk kulturhatare som gräver ner sig i skyttegravar - när man istället borde omfamna all nyskriven skönlitteratur med samma entusiastiska välvilja.
Men: som Shivani påpekar: "If we don't understand bad writing, we can't understand good writing."
Å andra sidan: kritiker har alltid haft svårt att höja blicken över sin samtid. Man drabbas av närsynthet. Förväxlar samtidens tunnelseende med klarsynthet.
Shivani pekar på de 12 första vinnarna av Pulizerpriset, mellan 1918 och 1930: Ernest Poole, His Family; Booth Tarkington, The Magnificent Ambersons; Edith Wharton, The Age of Innocence; Booth Tarkington, Alice Adams; Willa Cather, One of Ours; Margaret Wilson, The Able McLaughlins; Edna Ferber, So Big; Sinclair Lewis, Arrowsmith; Louis Bromfield, Early Autumn; Thornton Wilder, The Bridge of San Luis Rey; Julia Peterkin, Scarlet Sister May; Oliver La Farge, Laughing Boy.
Och några av dem som ratades: Sherwood Anderson, Winesburg, Ohio; Willa Cather, My Antonia; John Dos Passos, The 42nd Parallel; William Faulkner, As I Lay Dying, Light in August, The Sound and the Fury; F. Scott Fitzgerald, The Great Gatsby; Ernest Hemingway, The Sun Also Rises, Farewell to Arms; Sinclair Lewis, Main Street; and Henry Miller, Tropic of Cancer.
Var det då ingen som på den tiden förstod att Hemingway var en större författare än Tarkington; Faulkner bättre än Hergesheimer; Dos Passos bättre än Hersey? Naturligtvis var det det: "Readers know when a much-heralded book doesn't satisfy them. They know something is missing. But there's the institutional apparatus telling them, You're a fool if you don't appreciate this book."
Problemet med det svenska litteratur- och kulturklimatet, är att en öppen diskussion, där man verkligen fördomsfritt diskuterar och debatterar för- och nackdelar med vissa etsteiska strategier, omöjliggörs av att det anses kollegialt illojalt att raljera över litteratur som man finner dålig (så länge det inte handlar om deckare och annan renodlad kommersiell litteratur, alternativt heltigenom marginaliserade författare - som man kan kritisera utan att riskera något). Dock är - enligt min bestämda åsikt - en dylik diskussion (där man alltså intar positioner som är obekväma, och till exempel hävdar att mycket av den mest hyllade litteraturen och bildkonsten inte bara är problematisk utan rentav dålig) nödvändig för att litteratur och konst ska kunna utvecklas.