Helena Looft har i dagarna kommit ut med boken "Brusa högre lilla å".
Hen har även publicerat ett språkmaterialistiskt manifest.
I sitt språkmaterialistiska manifest glömmer dock Looft det språkmaterialistiska diktandets politiska dimensioner. Hen nämner ingenting om att denna antihierarkiska estetik har ett starkt demokratiserande syfte. Genom att frångå grammatikens över- och underordning - liksom de underförstådda regelverk som beledsagar varje språklig utsaga, bryter sig den språkmaterialistika poesin ut från det språkliga fängelse som skapats som ett maktverktyg i syfte att vidmakthålla en senkapitalistisk nyliberal världsordning med ultrakonservativa undertoner.
Nåväl. Desto bättre att Looft i sin praktik som poet visar hur den språkmaterialistiska slipstenen ska dras. Hennes "Brusa högre lilla å" är en stor satsning av en poet som tidigare har verkat i det lilla format som vi av tradition har sorterat in poeter i i allmänhet, och kvinnliga poeter i i synnerhet. Den nya samlingen är på över 400 sidor. En tegelsten.
Titelns syftning till en eländigt banal slagdänga av Björn J:son Lind bör inte missförstås. Looft samplar Björn J:son Lind, men lyckas utvinna en dold betydelse ur hens verktitel. Tänk åö! Men - Vad är det du egentligen säger, Nils Karin? Åö? Ja! Själv tänker jag inte på en grönskande ö i Fyrisån, utan snarare på en stenig, karg klippö i en torrlagd å. Men samtidigt något annat. ÅÖ. Bokstäver. De sista. Ramverket runt Ä. Äckel-ä.
Min fråga till Helena Looft är enkel: Varför inte ä? Den kanske mest marginaliserade bokstaven? Nej, Looft är smartare än så. Hon förbryllar läsaren, ställer språket och vår föreställningsvärld på ända genom att ta fasta på tredje bokstaven från slutet: å.
Bokstaven å beskriver genom hennes bok en resa, ja jag kallar det för resa även om man kanske kan använda den kolonialistiskt kontaminerade termen "safari" i sammanhanget. Från nedre vänstra hörnet rör sig bokstaven å till det övre högra. Vänster till höger. En hemsk, skrämmande utveckling, men också en utveckling i Sverige. Från August Palm till Fredrik Reinfeldt. På slutsidan händer det något. Ett moment av överraskning: åå. Ett besvikelsens utrop?
Looft överlämnar till läsaren att själv dra slutsatsen. Hos Looft är läsaren utlämnad. Som ett å. som i å-bäke, å-sna. å-tlöje!
Som läsare får jag min världsbild ruckad. Inte så lite. Och det kan behövas. Det är på många sätt skönt. Men för många människor givetvis skrämmande. Vilket gör att Loofts bok sannolikt kommer att avfärdas av vissa. Konservativa. Reaktionära. Kvinnofientliga. Odemokratiska. Rasistiska. Krafter. I Sverige idag. Skrämmande. Är min enda kommentar!
Men mer än något annat är ändå "Brusa högre lilla å" ett ställningstagande för den lilla marginaliserade bokstaven, bokstaven som ingen vill ha. Hur utlämnad ter sig inte bokstaven å, ensam på varje sida, sysselsatt med sin Sisyfosvandring, diagonalt över sidan... En bild av det kvinnliga kön som Looft uppenbarligen tillhör själv. Den kvinnliga poeten sedd genom den patriarkala historiens raster. Men också en bild av alla de människor som språkmaterialisten vill lyfta fram och ge röst åt - de människor som av olika anledningar marginaliserats. I det avseendet läser jag samlingen som ett ställningstagande mot trafficking. Vad beskriver bokstaven å om inte en känsla av resa, övergrepp, utlämnadhet och kvinnligt kön - alltså allt det som är själva kärnan i traffickingverksamheten. (Ett hugskott: syftar bokens 450 sidor på de 450 miljoner traffickingoffer som uppskattningsvis skeppas runt mellan världens bordeller?).
Samtidigt är Helena Looft samling mer är så. Den är vidöppen för tolkning på ett sätt som kommer att göra den ständigt aktuell. En sann klassiker.