Sakine Madon skriver i dagens Expressen om bristen på liberala musikartister. Musiker och artister med högersympatier lyser med sin frånvaro i Sverige, menar hon. På vänsterkanten kan man däremot hitta Doktor Kosmos, Marit Bergman och Robyn. "Tur för regeringen att valet avgörs på annat" än musik, skriver hon.
Problemet med hennes resonemang är att det ytterst sett accepterar kulturvänsterns uppfattning om att musik och politik är oupplösligt sammantvinnade. Hon tycks inte beakta det enkla faktum att politisk musik är lika tråkig om den kommer från vänster som om den kommer från höger. Konst med partipolitsika budskap är lika trist om den kommer från vänster som från höger. Litteratur med partipolitiska budskap är lika trist om den kommer från höger som från vänster. Musik med partipolitiska och renodlat ideologiska budskap som Doktor Kosmos, Nynningen och Nationalteatern kan uppfattas som höjden av kultur vid en viss tidpunkt av en viss grupp människor, men framstår givetvis ur ett mer balanserat perspektiv som lika banala från estetisk synviklel som från ett politiskt perspektiv.
Konstnärer och musiker med ett högerperspektiv har den fördelen att de inte sällan har insett detta, vilket dessvärre alltför sällan gäller konstnärer och musiker med ett vänsterperspektiv. Det i sammanhanget problematiska är snarast att politker och ledarskribenter sällan har förstått detta, vare sig de tillhör vänstern eller högern.