Om Jan Björklund kan räkna ut hur rektorer, utan att bryta mot lagen, ska klara av att tvinga föräldrar till skolan förtjänar han ett MVG i juridisk logistik. Då är han säkert också kapabel att klura ut lösningar på dessa tre problem: Hur ska föräldrar ges befogenhet att ta sina barns lärare i örat, leda ut dem till bilen och skjutsa dem till närmaste akademi? Hur ska elever, inom immaterialrättens ramar, lyckas förmå sina kunniga lärare att (nära nog gratis) dela med sig av sin intellektuella egendom? Hur ska de pedagoger, för vilka det är en livsuppgift att avslöja att det svåra och trista är lätt och fascinerande, kunna fullgöra sitt kall utan att bryta mot företagsledarrektorers och skolverksbyråkraters föreskrifter?
Det är som höljt i mystik, det där som händer med människor mellan den dag då Lärarhögskolans portar slås upp för dem och den dag då de knuffas ut via köksingången. Många som genomgått processen har svårt att lyfta fram andra än dimmiga minnesbilder.
En äldre, mycket skicklig och eftersökt pedagog berättade en gång för mig hur han stakat ut sin egen väg genom en atmosfär som redan under hans studietid påminde om en rökridå. Han lät sig ledas av sin nestors slutsats. Jag citerar ur minnet: ”Den pedagogiska forskningens samlade resultat kan reduceras till en enkel formel: En bra lärare tycker om sina elever, har förmågan att väcka deras entusiasm och är kunnig i sitt ämne.” Eftersom brottet vid det laget var preskriberat kunde den erfarne läraren även erkänna att han inte följt en enda läroplan. Ändå kan hans före detta svenskelever tyda danska, norska, medeltidssvenska och latin tillräckligt väl för att kunna ösa ur ett stort förråd av svenska ord, och därmed även begripa ett antal germanska och romanska morfem som står att finna i främmande fataburer. De förstår skillnaden mellan ett attribut och ett epitet, kan separera ett suffix från ett infix, och kan placera romaner, dramer och dikter i sina litteratur-, språk- och idéhistoriska sammanhang. De har fått så många texter rättade och inpräntat så många minnesknep att de har självförtroende nog att uttrycka sin kreativitet i skriftlig form.
Ett flertal nu verksamma lärare tycks någonstans på vägen ha förlorat den reflekterande personens självständighet. De verkar ha tagit till sig en uppsättning antaganden baserade på en deterministisk syn på eleven, en passiv och ansvarsbefriad självbild och ett kunskapsbegrepp som står skilt från den tankevärld som ryms i det omfångsrika ordet ”bildning”: ”Kunskaper och färdigheter är av genetiskt eller preskolärt ursprung”; ”Lärarens uppgift är att bedöma dessa kunskaper och färdigheter”, ”Barn och ungdomar är mogna nog att ta ansvar för att planera och medvetandegöra sitt lärande, samt utan handledning söka efter trovärdig information på nätet ”; ”Om det inte går att anpassa barnet efter utvecklingsplanen ligger felet hos barnet, eller eventuellt hos familjen”.
Antagandena kan härledas ur följande, tyvärr verklighetstrogna berättelse: Vid skolårets början utdelades en kursplan som Emma och Emil, ett par ambitiösa elever, förväntades komma ihåg och ta ansvar för att följa. I januari hänger Emmas papper dolt bakom en mängd andra på anlagstavlan i hallen och hemma hos Emil sitter planen på kylskåpet; vid början av hösten är man ju som mest ordningsam. Varje beting, så också det aktuella, introduceras med ytterligare en plan. Den innehåller, typiskt nog, den kortfattade uppgiftsbeskrivningen ”vecka 3 – 5: skriv en novell”, samt ett utdrag ur Skolverkets mål och betygskriterier. Periodens svensklektioner ägnas åt att planera hur man ska samla ihop pengar till skolresan, åt teoretisk ”social och emotionell träning”, liksom åt äkta social samvaro i datasalen alltmedan vaktmästaren försöker få igång intranätet. Därför hamnar Emmas och Emils skrynkliga kopior av betingplanen någon gång i slutet av vecka 5 framför näsan på de lika ambitiösa föräldrarna Mamma Akademiker och Pappa Hantverkare. De båda vuxna, som till skillnad från sina barn faktiskt läser igenom såväl mål som kriterier, ser att deras femteklassare ”skall kunna producera texter med olika syften som redskap för lärande och kommunikation”. Oj, tänker de och drar en lättnadens suck över att de hann gå ut nian innan kraven steg dem över huvudet. Därefter försöker de under ett antal sena timmar att kompensera för de fyra föregående årens obefintliga undervisning i stavning, grammatik och andra grunder som de stressade novellförfattarna frågar efter. I bästa fall återvänder resultaten av de gemensamma ansträngningarna till familjernas köksbord någon gång under vecka 9. Barnen och deras föräldrar letar nyfiket efter råd att dra lärdom av (så kallade rättningar och kommentarer), men hittar bara två identiska skriftliga omdömen: ”Du kan tillämpa de vanligaste reglerna för skriftspråket och använder skrivandet för att ge uttryck för dina känslor.” Orden är som hämtade ur den kursplan som Emil, Emma och deras föräldrar döper om till Kravplanen. Historien slutar där vi började; med att de formulerar de tre frågorna till utbildningsministern.
Om ministern lyckas svara på hur problemen ska lösas rent juridiskt kan det hända att Björklundföräldrarna vill bidra till den logistiska lösningen. Möjligtvis erbjuder de sig att sköta en del av undervisningen medan de lärare som så behöver bildar sig eller befinner sig på lärarhögskoleavprogrammeringsläger. Det är tänkbart att omplaceringarna skulle innebära ett lyft för eleverna som, om de lärt sig tolka ordet ”elev” etymologiskt, kräver en upplyftande skolmiljö. Stökiga (läs: desillusionerade) pojkar har nämligen, till skillnad från vad som så pessimistiskt skrivs i tidningarna, inte helt sällan både kunniga och kreativa föräldrar. För att komplettera personalstyrkan kanske Björklund vill beordra universitetslärare, vilka sliter sitt hår över att behöva sänka sig till grundskolenivå, att göra just detta.