Häromdagen kunde man i SVT se ett märkligt program: Annas eviga. Programmet bygger enligt SVT på idén om att sammanföra "gäster som aldrig annars skulle dela middagsbord". Varför de gäster som Anna Lindman Barsk bjudit in till ett "samtal" om feminism aldrig skulle dela middagsbord framgick dock aldrig. Samtalet framstod snarare som urtypiskt för den sorts middagssamtal som man utan speciellt livlig fantasi kan föreställa sig att en av deltagarna, Claes Borgström, ideligen hamnar i i sitt umgänge med diverse makthavare i Stockholm. Det vill säga: här finns en person som ifrågasätter Borgströms papegojliknande svada med feministiska floskler; här finns en person som underbygger Borgströms feministiska läsefrukter med ännu fler feministiska läsefrukter; och här finns en person som tycker att det är "jättespämnande" att för sjutusenfemhundrasextiofemte gången diskutera dessa frågor. Och tillika har en verklighetsuppfattning som är en konsekvens av samma feministiska läsefrukter som dem som Borgström och hans vapendragare ideligen hänvisar till som "forskning".
Nåväl: frånsett att man kunde sakna just en eller annan person som aldrig satt sin fot på den sorts middagsbjudningar som samtalets gäster frekventerar, så kan man fundera över hur själva programupplägget förhåller sig till SVT:s målsättning om opartiskhet. Upplägget var som följer: en programledare som är så där lagom marinerad i feministisk ideologi som mediepersoner vanligtvis är bjuder in Pär Ström och Claes Borgström till ett samtal om feminism. Därtill bjuds en "forskare" in - vars "forskning" uppenbarligen är av den karaktär som "forskning" ofta är vid dagens universitet och högskolor, det vill säga den består av ett stort antal läsefrukter som bekräftar "forskarens" världsbild.
"Diskussionen" kom alltså föga förvånande att anta karaktären av att Pär Ström fick försöka att efter bästa förmåga försvara sina ståndpunkter mot tre personer som omväxlande gav varandra eldunderstöd - enligt modellen: Pär Ström påstår någonting. Claes Borgström säger emot. Programledaren rycker in och ger ordet till forskaren som förnumstigt förkunnar att "all forskning" pekar på att Claes Borgström har rätt, varpå programledaren som enväldig domare konstaterar att Pär Ström hade helt fel...
Men nu var det inte bara opartiskheten som gjorde programmet osmakligt. Med tanke på hur Sverigedemokraterna på sistone satsat på att presentera statistik över relationen mellan etnicitet och sexualbrott, kunde jag inte undgå att efterhand i "diskussionen" börja fundera över hur programledaren och SVT-tittarna hade reagerat om man i Claes Borgströms inlägg hade bytt ut ordet "män" mot ordet "invandrare". I bägge fallen handlar det ju om en överrepresentation i statistiken över sexualrelaterade brott. I bägge fallen kan man välja att se den lilla gruppen sexualbrottslingar som antingen representiva för det kollektiv ("män" eller "invandrare") som sexualbrottslingarna otvetydigt tillhör. Eller så väljer man att se sexualbrottslingarna som individuella avvikelser. Pär Ström valde den senare förklaringen, medan de övriga deltagarna i "samtalet" valde den förra.
I det förra fallet anser man man alltså att individerna är representativa för kollektivet och att åtgärder därför bör vidtas mot kollektivet. Vilket är det kitt som förenar Borgströms och Åkessons ideologier. Så nu väntar vi bara på att programledaren Anna Lindman Barsk i konsekvensens namn till nästa program om "livsavgörande" frågor ska bjuda in Jimmie Åkesson och någon av de "forskare" som han stödjer sig på, för att diskutera integrationsfrågor. Vem som i det sammanhanget ska spela Pär Ströms otacksamma roll som slagpåse överlämnar jag till SVT:s samhällsredaktion att avgöra.