Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: "Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer... ja du vet, det kändes inte meningsfullt".
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?
Ty inte bara miljön i Fadren visade sig behöva ändras. Även intrigen: "Det finns en märklig missbalans i texten ur ett genusperspektiv. Ryttmästaren pratar mest hela tiden, de andra säger inte så mycket, men vi har fått råda bot på det."
Man undrar naturligtvis då hur man har rått bot på det. Men det får vi nu inte veta. Som läsare är man också lite nyfiken på i vilken mån som Zandéns synpunkt på genusbalansen i pjäsen är applicerbar på andra verk. Jag tänker till exempel på Becketts I väntan på Godot. Finns där inte en väldigt "märklig missbalans i (den) texten ur ett genusperspektiv"? Borde man inte i jämställdhetens namn föra in ett antal kvinnor i den handlingen? Och så vidare. Här finns det onekligen jobb att göra för nyutexaminerade så kallade genusvetare...