Kulturjournalistiken har rimligen regredierat i takt med den "Kultur" som kulturjournalistisken ägnar sig åt. Människor konsumerar böcker och film och musik som aldrig förr, men distinktionen mellan kultur och underhållning ter sig alltmer irrelevant.
Underhållningsjournalistiken har mycket riktigt blomstrat under samma decennier som kulturjournalistiken trampat vatten.

av Gregers 2010-09-05 23:33:29

Inte särskilt märkligt att innehållet på landets kultursidor avspeglar de värderingar, ideal och intressen som alltmer befäst sina positioner i samhället de senaste 40-50 åren. Kändisnyheter och enkel, kommersiell massunderhållning har glada dagar i spalterna. Utrymmet för avancerade essäer, bildning och reflektion krymper i motsvarande grad. Självklart kan man uppleva detta som negativt. Men samtidigt vore det märkligt om kulturjournalistiken gick helt på tvärs med de trender och tendenser som dominerar samtiden.

av Henrik Kjellingland 2010-09-06 09:09:02

Utvecklingen är deprimerande, samtidigt är den demokratisk. Till dels har den elitistiska bildningskulutren handlat om mänsklig fulländning, men lika mycket om exkludering, sortering och gradering.
Man kan vrida detta en gång till, till att smaksorteringen ehuru osmaklig, bara kommer att ersättas av den lika trista inkomstsorteringen.

av Gregers 2010-09-06 13:47:58

Gregers:du pratar om att det du kallar elitistisk bildningskultur handlat om exkludering, sortering och gradering. Det finns väl en viss sanning i ett liknande konstaterande, men det utesluter ju inte på något sätt att den moderna nöjes-, kändis- och underhållningskulturen också innehåller starka moment av både exkludering, sortering och gradering, även om mekanismerna är annorlunda. Jag vill påstå att vi lever i en tidsålder som lider under vad man skulle kunna kalla "banalitetens diktatur". Bara du blir "rikskänd" genom att delta i något mer eller mindre förnedrande lek- och spelprogram i TV, så kan du sedan fortsätta göra karriär därifrån. Det är det kulturella kapital som räknas 2010. Tanken att en person för 40-50 år sedan först skulle blivit "folkkär" i Hylands "Karusellen", för att sedan bli kulturchef på en stor rikstidning hade då framstått som fullständigt obegriplig. Det är därför orealistiskt att kräva av Björn Wiman, Åsa Linderborg, Stefan Eklund och Karin Olsson att de skall avvika så fundamentalt från normerna och värderingarna i det samhälle de verkar i. För 50 år sedan såg kultursidorna självklart annorlunda, det var en annan tid. Därför tycker jag det tillför lite att ta upp gamla tiders eventuella exkludering, sortering och gradering. Bättre att läsa Axess magasin och konstatera att det svenskspråkiga delen av världen inte helt tömts på texter som faktiskt både är tänkvärda, originella och läsvärda. Det finns i Sverige en liten minoritetsbefolkning på ett tusental personer som både läser och tänker. Om du vill stämpla den lilla skaran som "elitister" så kan ju ingen hindra dig från det.

av Henrik Kjellingland 2010-09-06 15:36:47

Vi längtar alla tillbaka till den tid när exv en Olof Lagercrants provocerade sina chefer o stod för någonting som man inte väntatde sig av på DN:s kultursida.Den kittling saknas totalt idag.Kultursidorna på de stora tidiningarna framstår mest som någon slags annonskampanj för i princip allt som ges ut i litteratur eller musikform.
Är alla kompisar med alla idag?Gud så tråkigt det är!Och nog är det kris när exv alla recensioner av någon svensk debutant hyllas som "makalös" litteratur.Vilket adjektiv ska då användas för en Hemingway,Faulkner eller Dostojevski?
Åsa Lindeborg är ett undantag.Hon står för någonting.Hon visar sina kort.Sen kan man tycka om eller förkasta det hon visar men hon visar det!

av Per Rosendahl 2010-09-06 18:43:04

Jag har slutat räkna hur många gånger Per Svensson och hans lärlingar (till vilka Wiman naturligtvis hör) har pekat på 40-talets debatt om dansbanorna och ungdomen för att desarmera invändningar mot störtfloden av okritiska "oooh-wow"-texter om populärkultur. Fanziniseringen av kultursidorna, fusionen med nöjesredaktionerna och den motsvarande utträngningen av debatt och bevakning av avancerad litteratur, vetenskap, konts, samhällsfrågor som inte är tätt kopplade till en person med stjärnstatus eller en talkshow. Problemet med dansbaneargumentet (lånat från Jonas Frykmans bok 1988, även om han inte var lika förenklande) är att det struntar i *vilken* slags populärföreteelser det skrivs om och hur, och att redaktionernas roll blir helt osynlig. Det vill få oss att tro att kultursidorna har förändrats enbart därför att miljoner läsare och tusentals skribenter var och en för sig upptäckt att de vill läsa mer om Idol, Ken Ring, Jay-Z, datorspel och självbiografiska seriealbum och att redaktionerna inte har någon annan roll än att fånga upp förändringen.

Omläggningen kan sägas vara av samma art som när tidningarna - först och främst kvällstidningarna - började ge massor av plats åt dokusåpor och skriva om dem som om "det du inte fick se" eller "chocktuttbråket" verkligen hade inträffat dagarna innan, trots att tidningen visste i förväg att det rörde sig om saker som spelats in flera månader tidigare. Fiktiva nyheter, men mycket snabbare och billigare än att försöka gräva fram eget reellt nyhetsmaterial, och med högre chockfaktor. På samma sätt har kränikörer, struntnotiser och en miljon spalter om melodiufestiovalen, idol och Robinson ersatt det som tidigare fanns på kultursidorna - eller som kunde funnits där nu. jag gäspar åt alla kulturskribenter som bugar för GQ eller Vanity Fair och villl snobba med sina prenumerationer: de flesta av dem har varken ork eller utrymme att göra något som liknar det de beundrar, eller att ens reflektera över vad de plöjer igenom i dessa blanka magasin.

av Magnus 2010-09-06 23:31:49

Jag skrev ett inlägg här för några timmar sen som handlade om att kulturcheferna med undantag av Åsa L gav ett mediokert o meningslöst intryck.jag frågade mig om kulturcheferna idag stod för någonting,hade någon enda egen åsikt etc etc.Jag sa vidare att Åsa L stod för någonting o att det sedan är upp till oss att tycka om hennes åsikter eller ej.Mitt inlägg censurerades antagligen för att jag genom min sympati för Åsa L betecknades som "vänster" eller något liknande.Lite sorgligt att ett Axess-fan som jag behandlas på detta obegripliga sätt.

av Per Rosendahl 2010-09-07 05:18:36

Enig med Magnus. Men tänker också:varför skall man ställa så mycket högre krav på kulturbevakningen i de stora kvälls- och morgontidningarna, än i till exempel landsortspress? Självklart har de stora tidningarna historiska traditioner vad gäller seriöst kulturmaterial. Men, om nu majoriteten av både läsare, tidningsägare, annonsörer och journalister är mest intresserade av marknadsföring och skvaller kring Fångarna på fortet, Melodifestivalen och annan populärkultur? Är det då inte ärligast att servera läsarna just detta, som de stora kvälls- och morgontidningarna gör? Problemet är bara att Wiman, Eklund, Olsson, Linderborg och gänget samtidigt hänger fast i det förljugna mantrat att inget hänt med kultursidorna. Vilken läskunnig människa som helst kan se att det hänt en hel del, bara de senaste 10 åren. Varför kan inte cheferna för de stora kulturredaktionerna erkänna att i dag så är Vecko-Revyn, Se och Hör, Slitz, Vi Läser och 1000 andra liknande trycksaker de trendsättande konkurrenter de måste slåss med i nyhetsjakten. Sett i det perspektivet är det inte alls märkligt att kulturcheferna gör de prioriteringar de gör. De av oss som inte vill läsa om kändisar, bästsäljarskvaller och listtips har bara att inse faktum. Det finns en ocean av välskrivna och intressanta men icke-svenskspråkliga kulturtexter därute, både på nätet och i pappersform. Det är mer realistiskt att glädja sig över dem, än att sörja över icke-existerande kulturartiklar på svenska, som allt för få svenskar verkar ha något intresse för.

av Henrik Kjellingland 2010-09-07 13:10:51

En liten undran: Spelar inte Göran Hägglund med sin vurm för "verklighetens folk" och för sina utfall mot intellektuella bråkmakare just denna nivellerande utveckling i händerna, så som vi kan avläsa den i tidningarnas alltmer urvattnade kulturkritik?

Det tycks mig svårt att förena en kulturkonservativ ståndpunkt - där den intellektuella elitens betydelse erkänns, också då den hamnar "fel" givet vissa värden - med ett stöd för Göran Hägglunds tal om att verklighetens folk skall få vara ifred.

Givetvis vet jag att Göran Hägglund i första hand adresserar kulturvänstern, men jag kan inte se att han principiellt inser värdet av en elit och att den håller sig med en hierarkiserande syn på kultur. Försvar av kulturarvet, historiska värden, svenska språket, kanon och annat som hör en ansvarsfull kultursyn till blir har när omöjligt om man helst av allt vill lämna "verklighetens folk" ifred. Jag menar, varför störa dem med rättstavning, Fröding och historiekunskaper?

av Magnus Pettersson 2010-09-07 13:43:02

Henrik Kjellingland skrev att det fanns en liten minoritetsbefolkning som både läser och tänker. Kan inte Magnus, som skrev ovan, ansluta sig till denna grupp så att vi kan få en liten mindre spretig stil från honom framöver.

Annars är det inte mycket att gnälla över. När svensk dagspress blir populistisk för att kunna behålla prenumeranterna så blir det massor av tid över att läsa annat.

Magnus tyckte det var snobbigt att ägna en tanke åt vad som skrivs utanför Sverige. Så kan man tycka men man behöver inte se ned på folk för att de inte lever och verkar i Sverige.

Via det förkättrade nätet fick jag idag syn på en artikel som var kort och snabbläst. Men den upplyste mig om en företeelse som jag inte kände till. I Iran, av alla länder, finns det mycket av från deras utgångspunkt utländsk litterratur. Trots att innehållet i mycket av denna litteratur strider mot den officiella synen på kultur så frodas läsningen av denna litteratur. Intressant.

Så Magnus et consortes, var inte blyg. Höj blicken, blicka ut över världen och se vad den kan erbjuda. Jag lovar; det gör inte ont, men det kan vara lite motigt till en början att läsa ett annat språk en svenska. Och, tro mig, understundom stöter man på en fantastisk litteratur.

av Liberal 2010-09-07 14:25:32

Liberal: nix, det är ingen som påstått at det skulle vara snobbigt att plocka och läsa bland det som skrivs utom gärdsgårn. Mitt exempel med Vanity Fair (stadigt namedroppad i Bon, Rodeo och Expressen i flera år:för tio år sen hade det handlat om Wallpaper, Wired och Loaded) pekade på att de stilpoliser som stoppar in VF i sina notiser när de kan dst nöjer sig med att beundra de snygga färguppslag och den där såååå amerikaaanskt ironiska tonen. Häftogare bilar och modellbrudar är det också. Att fundera över varför det låter så där, och varför Sverige inte tycks ha plats för några texter som är hälften så långa som dem i Sunday Times, har de inte tid eller ork med, bara att sörpla på bakom sin ipad.

av Magnus 2010-09-07 16:40:41

En sak jag kom att tänka på under "debatten" var att det popkulturella innehållet, som en gång släpptes in på kultursidorna med slagord i stil med "vi måste ta populärkulturen på allvar", inte tas på allvar. Den stränga mall som gäller skönlitteratur eller måleri tillämpas inte i bio- eller dataspelsrecensionerna, trots kulturredaktionernas kritikkapital.
Okej, det är inte så konstigt, film- och spelrecensenterna är ju för det mesta desamma som på den tiden de recensionerna trycktes på nöjessidorna, och kan inte förväntas anpassa sig till en mer litterär nivå på kommando. Men det märkligaste är att film, spel, mode och pop behandlas på en sandlådenivå också när man jämför med de kommersiella specialtidskrifterna. Vill man läsa insatt och kritiskt om popmusik är det inte SvD Kultur man ska slå upp, och vill man läsa initierad kritik av nya Starcraft skrivs det snarare av Super plays underbetalda frilansare än av DN:s Jonas Thente.
Men kanske var det aldrig ett redaktionellt att ta in popbevakning på kultursidorna.

av Iggy Drougge 2010-09-07 17:38:21

Liberal och Henrik,
snälla ge tips på var man ska leta!
Jag har ibland hittat artiklar i New Yorker och dyl, men är tämlig novis.

av Gregers 2010-09-07 20:59:39

Tror Liberal och jag kan enas om att ingen uttryckt detta dilemma bättre än Esaias Tegner:"All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt." Låt oss glädjas över alla lätttillgängliga och välskrivna texter på franska, tyska och engelska, samtidigt som vi såklart sörjer över att fattigdom i anden,inskränkthet och populism tillåts vägleda arbetet på svenska kulturredaktioner.

av Henrik Kjellingland 2010-09-08 09:23:12

@Henrik: men skillnaden är väl att Tegnér och senare skalder, berättare och kritiker ända fram till de sista dagarnas heliga med namn som P-O Enquist, Horace Engdahl, Marianne Höök, Camilla Hammarström eller Svante Nordin tagit för givet att vi skulle skapa en egen arena i vära egan medier. Även om den sen stod i tät växelverkan med det som skrevs och tänktes i Rom, Paris, Los Angeles eller New York borde det som står i svenska tidningar vara präglat av *vår* verklighet och våra konflikter, inte bara vara ett eko av vad som står i New Yorker eller (numera nerlagda, men för några år sen jättestora) Blender.

Säger man att "det spelar ingen roll att grabbarna här hemma bara skriver om Fortet, Alcazar och idol, för jag kan läsa New York Times och se på¨The Daily Show, där är de smartare och roligare", då har man degraderat den egna kulturjournalistiken och bildningen till en ren åskådarposition. För hur många svenska kritiker eller bloggare/journalister skulle släppas in att själva skriva i Vanity fair eller Time? Hur många lever så nära en amerikansk verkligeht att de kan göra det? Eller hur många svenska romanförfattare skulle kunna skriva sin böcker direkt på engelska och lansera sig som amerikaner, utan att det mesta gick förlorat? Folk får gärna prenumerera på GQ och Playboy för mig,men tror de att det kulturellt och språkligt gör dem till amerikaner eller världsmedborgare på riktigt, akrtivt dleaktiga och med samma förståelseramar som en amerikan har till exempelvis en high-schoolroman, så bedrar de sig. man blir inte kulturellt nordamerikan av att bo i Sverige och se en miljon high-school-tv-serier och plöja Rolling Stone och Vice, ävemn om man kanske tycker att man genom det har bättre koll på hur high school funkar än på vilka konflikter, drömmar och relationer som finns på svenska högstadieskolor. Franska och ameriknska kultursidor eller bloggar kommer inte att utan vidare debattera om det som är brännande frågor för oss.

@Iggy: Håller helt med om att bevakningen av populärfilm, dataspel och t o m musik i dagspressen men även t ex Nöjesguiden är väldigt slät och iftast insmickrande i förhållande till de tidskrifter som verkligen sysslar med området. Och vill ni ha et bra prov på hur essäistik kring populärkultur kan se ut så läs "Brit Cult" av Andrew calcutt. *Ingen* svensk populärguru, inte ens Gradvall eller Häglund, skriver om populärkultur på det sättet. Coolt, insatt, kort och litet längre blandat om vartannat, oansträngt roligt och snyggt utan atg stanna upp vid poängerna, och med utblick både inom och utanför det populära. Finns för rövarpris på Amazon.

av Magnus 2010-09-08 16:27:00

Jag håller med Magnus. Frågan handlar inte om vilka utländska tidningar och tidskrifter Liberal och Henrik Kjellingland (eller vi andra) dagligen doppar näsan i, utan vad man kan göra för att höja kvaliteten på de svenska kultursidorna. Lever man i Sverige, har svenska som modersmål och intresserar sig för svensk kultur, vilket självfallet inte utesluter ett starkt intresse för utländsk dito, vill man i sin morgontidning förstås läsa intelligenta, underhållande och välskrivna artiklar om inte minst SVENSK litteratur och konst. Den sortens artiklar, det tror jag även Liberal och Kjellingland håller med om, får man ännu leta efter i t ex Die Zeit, The Guardian, Le Monde eller New York Times.

av Willy Lorens 2010-09-09 01:17:03

Magnus, tack för ditt inlägg. Självklart är jag enig med dig om att det är djupt tragiskt om svenska angelägenheter inte längre kan avhandlas på svenska i en svensk offentlighet. Ledsen om jag inte uttryckt detta tydligt nog i tidigare inlägg. Vad jag ville poängtera är att om svenska medier fylls till brädden med lekprogram, nonsensnyheter, reality-TV, löst tyckande, listor, lallande B-kändisar mm, så är hoppet ändå inte ute. Den svensktalande delen av världen är försvinnande liten, och det finns mycket spännande där ute. Dessutom är en svensktalande offentlighet i Sverige historiskt sett inte någon självklarhet. När Svenska akademin grundades 1786 var det långt ifrån självklart att den svenska offentligheten skulle kommunicera på svenska. När man ser på förhållandet mellan olika andra "lärda" språk i Sverige (latin, tyska och franska), så har de troligen satt djupare avtryck i den svenska idehistorien, än vad engelskan gjort under det senaste halvseklet. Vad skall man då dra för slutsatser av detta? Givetvis är utvecklingen på svenska kultursidor djupt tragisk, eftersom det på sikt undergräver möjligheten för Sverige att ha sin egen, svensktalande offentlighet, där viktiga politiska och kulturella frågor kan diskuteras. Det enda man kan trösta sig med är att detta historiskt sett inte är en unik situation. Vi bör i så fall känna ännu större tacksamhet till de vidsynta personer som 1786 instiftade Svenska akademin, för att gynna förekomsten av "snille och smak"-på svenska. Läget är mörkt, men inte nattsvart.

av Henrik Kjellingland 2010-09-09 09:09:35

Det räcker att åka på semester för att se vilket stort intresse det finns för kultur.
Varenda museum är "knökfullt" vart man än kommer. Det är svårt att få tag i biljetter till musikevenemang av olika slag.
Ändå talas det om ett ointresse för kultur.

Att få läser kultursidorna beror inte på ointresse utan på att "kulturvetare" inte på samma sätt som naturvetare har lärt sig att popularisera sitt ämne.
När någon försöker med detta så reagerar hans skrå starkt negativt. Devisen verkar vara: Man kan inte samtidigt vara både läsbar och seriös .
Kultursidorna skrivs ofta på ett språk som behövs akademisk examen, på humanistisk fakultet, för att förstå. Skribenterna tar för givet att deras ämne är allmänbildning på ett sätt som fysiker eller kemister inte kan anta.

Ingen evolution utan död. Jag välkomnar krisen.

av Steen Adler 2010-09-09 12:09:54

Frågan är varför får inte kultursidorna rikta sig till de redan intresserade, varför ska just kulturen "populariseras"? Jag hör aldrig någon som klagar på att sportsidorna är obegripliga för någon som inte är intresserad av sport. Men då det gäller kultur ska det populariseras förenklas och göras "folkligt"? Varför? Människor som konsumerar mycket kultur får en större kunskap om kulturområdet och vill läsa kunnigt och initierat om kultur. De vill inte läsa förenklingar. Låt bli kultursidorna med era populistiska tendenser.

av peter 2010-09-09 14:50:50

Peter Men då det gäller kultur ska det populariseras förenklas och göras "folkligt"?

Kultur är ju folklig så varför inte?

Andra discipliner gör så med framgång. Fikonspråk i vetenskapliga tidskrifter men när man riktar sig till allmänheten förenklar man därför att man vet att det annars blir det svårt för oinitierade att förstå.
Det finns ett oändligt antal källor som de särskilt intresserade kan söka upp. Skall dagspressen konkurrera med dem?
Kultursidorna i dagspressen bör ha funktionen att väcka intresse ibland de likgiltiga och inte behandlas som du och jag behandlar sportbilagan.

av Steen Adler 2010-09-09 18:12:59

Men det jag inte förstår är varför kultursidorna till skillnad från sportsidorna ska ha ett missionerande och förenklande tilltal i syfte att "väcka intresse"?

Kan inte kultursidorna få vända sig till de intresserade av detta specialområde , och det utan att människor som avsaknar detta intresse kommer med fingrarna och petar och gnälla om "elitism"?

Sten Adlers snack påminner mig om fenomenet "mannen-på-gatan som klagar på att Astrid Lindgren inte fått nobelpris". Dvs: Människor utan litteraturintresse klagar på att de inte känner till nobelpristagaren..

Kultur är uppenbarligen det enda ämne där det ska anses fult att skriva till andra med samma intresse på en hög nivå.

av peter 2010-09-09 22:19:33

Varför popularisera kulturen och vad innebär det? Försök till popularisering och politisering av kulturen kan bara leda till en infantilisering av kulturen och till ett ökat ointresse. Folk i allmänhet är inte ute efter radikalpolitiska pekpinnar och längtar ej heller efter att idiotförklaras när de försöker njuta av kultur. Verklig bärkraftig kultur behöver varken krånglas till i önödan för att posera intellektualitet, ej heller dras ned till dagisnivå och verklig kultur försöker inte kränga infantil plakatpolitik.

av Stoller 2010-09-09 23:50:39

Steen: ingen väntar sig att precis alla ska läsa sportsidorna. Och att använda språk som enbart förstås av de insatta eller snabbt instuckna anspelningar på vad som hänt tidigare är fullständigt accepterat när det handlar om tennis, fotboll, trav eller gymnastik. Ingen räknar väl heller med att kultursidan ska vara tdiningens främsta dragare, även idag hoppar minst hälften över den. men idag överges den också av många som tidigare alltid läste den. En kuyltursida utan tuggmotstånd och utmaningar, och utan debatt, är inte mycket värd.

Denna skillnad mellan kultur- och sportjouyrnalistik är väldigt tydlig. Sportjournalisten ska ofta tolka det som "alla" som följer en viss sport - eller "hela Sverige" när det handlar om Tre Kronor eller ett svenskt rekord - förväntas känna: jubel eller katastrof. På kultursidan är poängen ofta att formulera något nytt, att ifrågasätta genom nya tankar eller nya fakta, ny analys, nya betoningar. Men inte "ifrågasätta" bara genom att skriva att den och den är en sexgalning eller att Lady Gaga borde få Nobelpriset.

Det som skrevs på kultursidorna hade i alla fall tidigare ambitionen till litet större livslängd, längre verkanstid än det som stod på sporten eller lokalnyheterna. En normal tidningsratikel är i allt väsentligt död inom tio dagara efter att den tryckts, ibland redan två dagar. Kulturartiklar kan, när de är bra, fånga läget just nu och samtidigt ritsa upp en problematik som komer att förbli aktuell årtionden framåt. Det gör nästan inget annat i tidningen.

I kvällstidningar har det där ibland varit hotat av att kultursidorna också måste vara med och direkt sälja lösnummer, men det handlar inte om nån olöslig konflikt om man inte är en torrboll. Sen slutet av 90-talet har säljtrycket på varje artikel för sig accelererat, inte bara i kvällstidningarna, Artiklarna har snabbt blivit kortare och intellektuellt dimmigare. När skriverierna om Paradise Hotel,, Per Gessle, tv-komedier och stockholmska modevisningar (samtliga med blaffiga förgbilder) översvämmar sidorna försvinner utrymmet för att bedriva mera analyserande, visionära och kritiska diskussioner. Det ser helt enkelt konstigt ut att placera en ambitiös, stilsäker text om en ny tysk roman mellan två artiklar om Darins scenkläder eller om Blondinbella som tjejikon. Vilka av dessa som drar flest läsare är ju givet, så romanrecensionen åker ut, eller vinklas till att handla mer om hur kritikern kände sig medan han läste den på nåt café och vad han tycker om författarens byline. Det handlar om medias ekonomi, men också om dåligt självförtroende bland både skribenter och redaktionsfolk.

av Magnus 2010-09-10 00:00:27

Stoller
Folk i allmänhet är inte ute efter radikalpolitiska pekpinnar och längtar ej heller efter att idiotförklaras när de försöker njuta av kultur.
Jag blev mer eller mindre idiotförklarad här på bloggen när jag försökte förklara varför jag njuter av atonal musik. Jag tror att du var med på ett hörn.

peter
Kultur är uppenbarligen det enda ämne där det ska anses fult att skriva till andra med samma intresse på en hög nivå.

Det är ju just så det inte är, vilket jag med min naturvetenskapliga bakgrund, ville förklara.
De flesta vetenskaper använder ett språk när de vänder sig till sina egna och ett annat språk när de vänder sig till allmänheten men detta gör inte kulturskribenter.
Om jag använder mitt fikonspråk i diskussioner om mina ämnen skulle du inte hänga med men eftersom det inte förväntas vara allmänbildning så måste jag sänka mig. Varför är det så?
Numera finns inte latinlinjen på gymnasiet alltså är inte heller kulturvetarnas fikonspråk allmänbildning. Varför skall dagstidningarnas kultursidor se ut som "kulturvetares" vetenskapliga tidskrifter. Fullständigt befriade från humor och personliga reflexioner. Tråkiga så att tiden stannar även om de behandlar ens favoritförfattare. Dessa vetenskapliga tidskrifter finns redan att läsa för de få som vill.

av Steen Adler 2010-09-10 00:45:38

Tack Stoller, Peter och Magnus för insiktsfulla kommentarer. Problemet i dagens kulturliv är knappast att den typ av populism som Steen Adler ger uttryck för ("mannen-på-gatan som klagar på att Astrid Lindgren inte fått nobelpris") saknar representanter för i det offentliga rummet. Tvärtom, det är den typen av populism som styr och vägleder dagens kulturliv. Att därför insinuera att den lilla, lilla procentsats kulturartiklar som inte genast väcker spontant intresse hos landets alla byggnadsarbetare, hårfrisörskor och taxichaufförer (+andra representanter för verklighetens folk)därmed skulle vara "elitistiska" är minst sagt dumt. 99 av hundra artiklar på kultursidorna är redan perfekt skräddarsydda för de som vare sig har allmänkunskaper, nyfikenhet på att lära sig något nytt, eller viljan att utmana sina föreställningar (därmed inte sagt att vare sig byggnadsarbetare, hårfrisörskor och taxichaufförer höra hemma under dessa kategoriseringar, jag har många exempel på motsatsen i bekantskapskretsen). För den som vill att kulturartiklar skall vara lättsmälta, enkla och möjliga att läsa utan att ha någon som helst slags förkunskaper, så är Sverige ett paradis på jorden. För den lilla minoritetsbefolkning som inte helt känner sig bekväma i detta populärkulturella paradis, kan man väl också komma på någon mer fantasifull samlingsbeteckning än "elitister"? Elitister signalerar en grupp med makt-du får leta länge efter en mer maktlös grupp i Sverige än den minoritetsbefolkning vi här talar om! Det skulle vara romer eller tornedalsfinnar kanske? Nej, låt det vara fritt fram för dem som vill läsa i tidningen om Robinsson-deltagarnas bästa lästips och Lady Gagas shoppingvanor. Men påstå för Guds skull inte att problemet är att det är för få liknande artiklar på en vanlig svensk kultursida. Bättre kan du, Steen Adler!

av Henrik Kjellingland 2010-09-10 08:52:58

Magnus, det där om att "sörpla på bakom sin ipad" var verkligen på pricken. Förstår själv inte riktigt hur det skulle vara ett uppsving för det svenska kulturklimatet ifall Vi började trycka pinuppor och hollywoodskvaller.

av Iggy Drougge 2010-09-10 21:09:49

Signaturen Gregers efterlyste tips om intressanta sidor för den kulturintresserade, men har ännu inte fått något svar av dem som anser att en demokratisering av kultursidorna är billig populism. Jag inleder därför tipseriet med att tipsa om Arts & Letters Daily ( http://www.aldaily.com/ ). Här hittar du intressanta artiklar i de flesta kulturämnena (inklusive naturvetenskap), och dessutom många stigar att vandra vidare på.

Det intressanta med så gott som alla dessa artiklar från ledande engelskspråkiga tidskrifter mm är att de för att förstås och uppskattas inte kräver åratal av studier i konst- och litteraturvetenskap, postmodern filosofi eller dito psykologi. De är m a o i god mening populistiska, d v s läsartillvända (likt artiklarna i Axess i regel är).

Om jag förstår Steen Adler rätt, så är det inte innehållet som skall populariseras, utan språket och tilltalet: "De flesta vetenskaper använder ett språk när de vänder sig till sina egna och ett annat språk när de vänder sig till allmänheten men detta gör inte kulturskribenter."

Jag kan bara hålla med: Allt för många kulturskribenter vill inte bli lästa så mycket som de vill markera revir och tillhörighet. Vad är nyttan med det?

av Tom Haas 2010-09-11 14:30:25

Det är ju just så det inte är, vilket jag med min naturvetenskapliga bakgrund, ville förklara.
De flesta vetenskaper använder ett språk när de vänder sig till sina egna och ett annat språk när de vänder sig till allmänheten men detta gör inte kulturskribenter.

Jag jobbar inte på någon kulturredaktion och har ändå inte de minsta problem att förstå vad som skrivs på kultursidorna.

Dock tillhör jag kultursidornas målgrupp: jag är intresserad av kultur, har läst kultursidor sedan jag var tonåring och intresserar mig av litteratur, litteraturvetenskap, litteraturkritik, musik, historia.

Jag ser inga problem att en kuiltursida riktar sig till folk med specialintresse av detta område. Precis som en sportsida riktar sig till folk som kan sport. För mig är sportsidorna obegripliga, jag kan vet inte vad en serie lller en "liga" är, eller hur en "division" fungerar. Men det beror på ointresse som fött okunskap. Skulle jag bli intresserad skulle jag få anstränga mig lite i början.

Jag tycker du Sten, om det är något ord du inte förstår, kan pröva att slå upp ordet. Då får du bättre ordförråd och förstår bättre nästa gång ordet dyker upp.

av peter 2010-09-11 16:58:31