Sven Lindqvist har skrivit högstämt och självupptaget i DN - och naturligtvis om sig själv. Han minns. selektivt, sin utsatthet. Hur han utmanade de etablerade medierna genom att skriva kritiskt om reklamen. Hur han stöttes ut ur värmen, hur han trotsigt stod på sig och triumferade. Han jämför sig oblygt och i förbifarten med Jonas Love Almqvist och Zola. Blir sedan gråtmild när han tänker på hur illa det fortfarande står till (nej, sämre!) med öppenheten och samhällsdebatten och föreställer sig sedan att allt är webbens fel. Lindqvist ser i Twitter och Facebook en pratsoffa där alla sitter och pladdrar och där få lyssnar.
Uppenbart är att den 78-årige SL:s bästa tid var då, när han med ett visst berättigade kunde göra anspråk på att vara en del av sin samtid. Han har - helt omedvetet, får man förmoda - författat ett ljuvligt avslöjande självporträtt. En vördnadsfull kulturredaktion lät honom breda ut sig, och rubriken var som sig bör devot och helt utan täckning: "Författarna vågar inte ta fajten". Vad skönt att veta att Sven Lindqvist var så modig 1956.