För oss som härdades och drillades i svensk politisk retorik under 1970-talet framstår artikeln av Sam Carlshamre och Daniel Strand på Aftonbladets kultursida som ett eko från det förflutna. Jag tänker nu inte i första hand på slagorden, trosvissheten och det militanta anslaget. Den hårda vänstern har alltid trott på sin egen propaganda och ser sig därför tvungen att formulera sig som om den levde under ständig belägring. Det verkligt anmärkningsvärda är att demoniseringen av meningsmotståndare också gör comeback i stor stil. Sverigedemokraterna har blivit den ondskans symbol som en gång kapitalismen när sekteristerna trodde på Marx och Lenin.
Det innebär, som förr, att försök att problematisera SD döms ut som en anpassning och indirekt liering med denna ondska. Att nyansera, resonera och reflektera likställs med överlöperi. Med den inställningen är en intellektuell amoklöpning bara att vänta. Följande förtjusande citat anger tonläge och rörelseriktning:
"En djupare förståelse för de skeenden som lett till att Europas
parlament fyllts av fascister lär däremot inte komma från den alltmer
socialkonservativa svenska högern. En höger som pliktskyldigt talar om
antirasism samtidigt som man deporterar utfattiga romer till Europas
marginaler, en höger som moraliserar över Sverigedemokraternas väljare
samtidigt som man med grumliga utspel om slöjförbud profiterar på
islamofobiska strömningar. En höger vars publicister beklagar rasismen
samtidigt som de tacklar valresultatet med att efterlysa en ”debatt om
invandringens problem”.
Jag förstår bara alltför väl - jag har sett och varit med om det här förut. Även om vi inte utpekas med namn - vilket också är betecknande - slås fast att Axess (och, antar jag, även Neo) är en del av en rörelse som bereder väg för fascism och rasism. Vi har en plan, en dagordning och en uppbackning. För extremvänsterns företrädare kan det inte vara på något annat sätt. Vi tycker inte som dem.