Gårdagens inlägg ”Aftonbladets mörkläggning” behandlade något av journalistikens bidrag till följetongen om judar och organ. Men begreppet Endarkenment syftar även på forskningens avarter. Båda professionerna har medverkat till att sägnen fortsätter att vandra över världen, nu senast med ryktet att det välfungerande israeliska fältsjukhuset i Haiti sysslar med organstöld.  

I samband med ”nyheten” om den israeliske patologen Yehuda Hiss’ verksamhet klev professorn i antropologi och aktivisten Nancy Scheper-Hughes fram och förtätade mystiken: att iklä sig fiendens hud skulle ha symbolisk betydelse (Aftonbladet den 22 december 2009). Forskarens ord ekar av en äldre antropologi där den vite mannen tog rollen av förnuftig observatör och infödingen fick förkroppsliga det infantilt vidskepliga. Kittlande nog för fantasin om att ”vi” förstår bättre än ”dom” förvandlades den moderna israelen till en halvkannibal som går till shamanen Hiss för att hämta kraft ur den döde fiendens kropp.

Grundläggande för seriöst akademiskt arbete är att kritiskt pröva sina slutsatser. En uppenbar fråga är ”Förklarar tolkningen samtliga fynd?” Yehuda Hiss tog hud från de kroppar han hade tillgång till – judars, arabers och andras. Allt tyder på att syftet var medicinskt-praktiskt. Följaktligen saknar symbolteorin, hur avskyvärd hanteringen än är, förankring i det empiriska underlaget. 

Ändå upprepades Scheper-Hughes tolkning helt okritiskt och utan källhänvisning av Sveriges radio (Cecilia Uddén i Ekot den 22 december 2009).

Varför? Kanske något av detta kan förklaras med ytterligare en samtidstendens: att titta på människors varumärken snarare än att granska varje enskilt verk som sådant. Ett stycke forskning kan oreflekterat antas vara trovärdigt för att upphovsmannen är av märket ”expert”.

Önsketänkande, att se det man vill se, kan inte uteslutas, inte heller ur delar av Scheper-Hughes forskning. Det var hennes intervju med Hiss som spelades upp på israelisk tv. Trots att hon länge haft tillgång till materialet förde hon inte ut det till en bred offentlighet förrän Boströmaffären uppmärksammats. Tillsammans med utläggningen om hudtransplantationer ger detta anledning till skepsis.

Under en föreläsning 2008, vid New York Academy of Sciences (video tillgänglig på nätet), levererade Scheper-Hughes ett högst problematiskt svar på hur aktörer inom den internationella organhandeln rättfärdigar sina handlingar. Utan att nämna någon annan nationalitet berättade hon om en informant, en israelisk organmäklare. Förutom motivet girighet uppgav Scheper-Hughes ”hämnd, upprättelse och skadestånd för Förintelsen”.  Forskaren hänvisade även otydligt till ett icke angivet antal mäklare och läkare av samma nationalitet. De skulle ha talat i termer av ”öga för öga, tand för tand” och sagt att ”vi ska ta varenda lever och njure och vartenda hjärta vi kan. Hur vi kommer över dem spelar ingen roll, för världen är skyldig oss detta.”

Från ett citat av en påstått unison kör bestående av ett antal individer tog hon raskt klivet till generalisering: ”Förintelsen spökar i Israels transplantationsturism.” ”Så”, konkluderade hon, ”detta är verkligen en politisk tragedi av sant episka och shakespeareska dimensioner”.

Detta var hela förklaringen till den samlade organhandeln i världen. Ingen liknande tolkning erbjöds i samband med någon annan folkgrupp. Saudiers organimport eller kinesers stöld av organ från avrättade fångar förklarades till exempel inte – och kan inte rimligen förklaras – med arabiska och kinesiska egenskaper eller ressentiment.

I seriös forskning lutar man sig inte mot enstaka uttalanden av en eller ett fåtal informanter för att dra svepande slutsatser om en hel kultur eller nation, än mindre om ett allmänmänskligt  fenomen. Man har även lärt sig att ifrågasätta informantens trovärdighet, i det här fallet en misstänkt brottsling.

Om Förintelsen är judarnas motiv (för det är judar det handlar om, inte den övriga fjärdedelen av Israels befolkning), hur  ska man i så fall förklara ett likadant beteende hos världens alla ickejudiska organhandlare och -tjuvar? Varför inte pröva mindre långsökta och med materialet överensstämmande förklaringar? Något i stil med att fattiga människor säljer vad de kan sälja, sjuka vill bli friska och varhelst tillfälle till en illegal marknad bjuds dyker det upp handlare? Som vid övrig människohandel, knark- och vapenhandel är det inte frågan om judiska eller israeliska problem. De är allmänmänskliga problem. 

Scheper-Hughes borde även känna till att girighet, egennytta, oförsonlighet, kärlekslöshet och blodtörst sedan länge beskrivits som typiskt judiska egenskaper i antisemitisk mytbildning, något som borde mana till försiktighet. Informanten kan ha spelat på detta. Han kan ha serverat forskaren det han uppfattade att hon ville ha. Den typen av faktorer måste man räkna med i kvalitativ forskning.

Ironiskt nog är kopplingen till Shakespeare och epik träffande. Följetongen  är skönlitterär till sin uppbyggnad. Genom att man förvränger ett världsproblem – spekulationen i utsatta sjukas, krigsdrabbades, dödsdömdas och fattigas kroppar – utväljs en enda grupp, israeliska judar eller judar i allmänhet, och konstrueras som demoner. Den bilden av ”juden” anknyter onekligen till Shakespeares Shylock.