Jag noterar att Karin Olsson på sin blogg ser sig föranledd att ta Lawen Mohtadis vänsterretorik i försvar med anledning av det inlägg som Paulina Neuding i sin tur skrivit på Neo-bloggen. "Det finns (...) många, från flera politiska läger, som inte tycker som Lundberg/Neuding", skriver Olsson för att ge legitimitet åt Mohtadis bisarra påståenden om att vi skulle ge legitimitet åt rasister.
Jovisst, det är naturligtvis sant att alla inte tycker som vi, men det innebär för det första inte att alla nödvändigtvis håller med Mohtadi. För det andra kan man påpeka att det också finns "många, från flera politiska läger" som tycker som "Lundberg /Neuding". Från vänsterhåll kan nämnas exempelvis Jan Guillou och Lotta Gröning, vilka har understrukit att man bör "ta debatten" med SD. Märkligt nog föranleder detta inte några kommentarer om att dessa skribenter ger legitimitet åt rasister.
Olsson undrar vidare retoriskt varför Neuding "som liberal inte nyktert kan hantera åsikten att hennes argumentation riskerar att ge legitimitet åt rasistiska strömningar". Ett svar kan vara att åsikten ifråga bygger på en rad medvetna vantolkningar av Neudings och min artikel. Att man som liberal opinionsbildare blir upprörd över att man på en liberal tidnings kulturredaktion blir beskriven med en retorik och en logik hämtad från yttersta vänstern är måhända kanske inte helt förvånande. Själv tycker jag att det mest bara är ledsamt att behöva konstatera att Åsa Linderborgs retorik i denna fråga numera tycks dominera nästan hela det publicistiska fältet.
Johan Croneman skrev för övrigt väldigt bra om just den publicistiska likriktningen i gårdagens DN. Dock tycker jag naturligtvis inte att det stämmer att det inte finns tidningar som ”går lite på tvärs, (…) i fel riktning, om än bara för att jävlas”. Dock kan man av just den ovan berörda debatten dra en och annan slutsats om varför det är så sällsynt med journalister som ”går lite på tvärs”.
Den som vill gå lite på tvärs måste helt enkelt vara beredd att i tid och otid bli beskriven som rasist, nazist, fascist och så vidare. Och det gäller långtifrån endast om man hävdar att man bör ta debatten med SD. Det gäller om man kritiserar fundamentala inslag i dagens konstliv, det gäller om man ifrågasätter dagens litterära moden, om man ifrågasätter akademiska och publicistiska trender och så vidare.
Det är – kort sagt – rätt många som bär ansvaret för den gråa likriktning och den därav följande dumhetens kultur som Croneman så träffande belyser i sin krönika.