Förmågan att hantera konstnärer och opinionsbildare med andra agendor än den vänsterradikala, är knappast svenska kulturskribenters paradgren.
Aftonbladet-skribenternas utfall mot Mario Vargas Llosa har diskuterats i kommentatorstråden nedan. Men det finns icke desto mindre anledning att lyfta upp godbitarna i ett separat blogginlägg - bara för att visa hur parodiskt det blir när Aftonbladets kulturskribenter försöker närma sig företrädare för andra politiska ideologer än den socialistiska. Att en författare kan ha sympatier för någonting så konstigt som liberalismen är givetvis ett tecken på att vederbörande inte bara saknar konstnäriga kvaliteter utan dessutom går den svenska borgerlighetens ärenden, ja kanske även Sverigedemokraternas.
Martin Ezpeleta:
Vargas Llosa, som under 60-talet var en av den revolutionära vänsterns mest framstående förespråkare och en stor beundrare av den kubanska revolutionen, gjorde sedan en ideologisk helomvändning. Han blev megafon för den ohämmade marknadsekonomin och hyllade både nyliberalen Milton Friedman och Järnladyn, Margaret Thatcher.
(---)
Vargas Llosas nobelpris är inte bara en seger för litteraturen. Det är också en seger för högern och Sverigedemokraterna.
America Vera-Zavala:
De senaste åren har Vargas Llosa producerat fler uppseendeväckande uttalanden och tvivelaktiga politiska essäer än litteratur. Han var nyliberal på 90-talet, men det anmärkningsvärda är att han fortfarande är det nu, i en tid då nyliberalismen som idé är död.
(---)
Det går inte (…) att helt bortse från en författares politiska åsikter, speciellt inte när de är så grova som i Vargas Llosas fall. Hur tänkte Akademien?
Hanna Nordenhök:
Årets Nobelpris kan onekligen lätt framstå som ett obehagligt sammanträffande i relation till det Sverige som nu avtecknar sig framför oss efter valet i september. Ett Sverige där den nyliberala retoriken framstår som allt mer rumsren, där verkliga ideologiska spörsmål oupphörligt blandas bort och döljs bakom allt mer medieskickliga retoriska vändningar i en högerpolitisk argumentationsteknik.
(---)
Tillbakalutad i tv-soffan gav Vargas Llosa (…) intryck av en (…) ganska frånstötande ärkemacho författartyp, gissningsvis heller inte särskilt avancerad i sitt feministiska medvetande. Alltså: nyliberal och icke-feministisk manlig prosaförfattare vars litterära storhetstid utspelade sig för decennier sedan vinner Nobelpriset i litteratur år 2010.
Inte många rätt kan man tycka. Den enda utmanande politiska potentialen vore möjligen att det blev en utomeuropé. Fast å andra sidan lever och frodas Vargas Llosa i Madrid sedan många år där han bland annat är aktad medlem i Kungliga Spanska Akademien.
Jenny Tunedal:
Hans senaste roman på svenska, Den stygga flickans rackartyg, slutade jag faktiskt läsa, eftersom den oreflekterade machoblicken på kvinnan var omöjlig att stå ut med.
UPPDATERING: Jag ser att Martin Ezpelata nu har redigerat sin krönika och strukit referensen till Sverigedemokraterna. Slutet på krönikan lyder numera: "Så Vargas Llosas nobelpris är inte bara en seger för litteraturen. Det är också en seger för högern."
Ezpelata har i kommentatorsfältet förklarat sig lite närmare:
" Ja, slutmeningen var olycklig. Lite långsökt :)"
"Jag tycker inte att vänsterförfattare alltid bör vinna nobelpriset - att författare som Strindberg eller Jorge Luis Borges aldrig vann priset är oförståeligt. Och de kan knappast betraktas som vänterförfattare. På samma sätt har jag väldigt svårt att förstå hur vänsterförfattarinnan Jelinek kunde vinna. Jag skrev inte ens att Vargas Llosa inte borde vunnit. Som jag skrev i krönikan (läs om), Vargas Llosa förtjänar priset och det är en seger för litteraturen. Men det är beklagligt att en sån enastående författare också kan vara en sån jävla skitstövel."
Läs också kommentarernma till AB:s artiklar här och här.