Kommentarerna efter Mario Vargas Llosas Nobelpris föranleder ett par reflektioner om hur olika reaktionerna är från kulturhåll på författare med uttalat borgerliga värderingar och författare med uttalat vänsterradikala värderingar.

Det kan noteras att ingen redaktör på Aftonbladet uppenbarligen reagerade på den skribent som ville framställa författaren ifråga i negativ dager genom att kort och gott påpeka att denne på 1980-talet föredrog Margaret Thatchers England framför Fidel Castros Cuba.

I olika sammanhang har det också gjorts gällande att det vi nu ser från vänsterns sida är en motsvarighet till de negativa reaktionerna inom ”kulturhögern”, när Nobelpriset tilldelats författare som uttryckt sympatier för den marxistiska ideologin eller för kommunistiska ledare och stater.

Man tänker i det senare fallet på författare som Pinter, Sartre, Saramago, Fo och så vidare. Själv har jag svårt att förstå denna analogi.

För det första därför att likställandet mellan å ena sidan t ex just en politiker som bekänner sig till demokratiska värden, som Thatcher och å andra sidan diktatorer och massmördare som Stalin eller Castro, som sagt, haltar betänkligt.

Jag har för det andra inget minne av att vare sig Pinter eller Saramago eller Sartre har kritiserats av svenska kritiker på estetiska grunder. Att man från höger kritiserat deras uttalanden i olika frågor eller deras nobelföreläsningar är inte detsamma som att man har avfärdat deras skönlitterära verk som beklagliga eller ointressanta.

Fallet Fo var i och för sig annorlunda. Där kan man snarast säga att hans skönlitterära verk kritiserades oberoende av hans politiska ställningstaganden. Man kunde till exempel undra på vilka grunder som Fo valdes hellre än låt oss säga John Cleese eller Groucho Marx.

I fallet Vargas Llosa har det dock gjorts gällande att han blev ointressant som författare efter att han ”blev liberal”. Detta har exemplifierats med några av hans mer lättviktiga erotiska romaner - som Till styvmoderns lov. Ser vi till just den romanen är det dock obegripligt på vilket sätt som man kan läsa in ett politiskt innehåll däri. Såvida man inte vill se det som ett tecken på borgerlig kultursyn att man inte framställer människor såsom deterministiskt fångna i klass-, köns-, och raskategorier och dito strukturer. Eller såvida man inte ser det som borgerligt att framställa människan i ett slags tidlöst rum, och fokusera på de mer djupgående och svårfångbara aspekterna i begrepp som åtrå, konst, kroppslighet och sexualitet.

Att komma på idén att dra samtidspolitiska växlar på en sådan tematik visar väl ytterst sett bara hur illa ställt det är med den estetiska sensibiliteten bland många nutida kulturskribenter.

Men att det anses självklart att döma högerintellektuella med andra måttstockar än vänsterintellektuella visar sig också på andra sätt. Så kan man notera att det mesta som SD-anhängare rör vid uppfattas som kontaminerat. Att dela en estetisk eller filosofisk preferens med en sverigedemokrat misstänkliggörs omedelbart. Ofta av samma människor som själva kan hänvisa till Marx som en auktoritet utan att bry sig nämnvärt om att samme Marx uppfattades som en ideologisk vägvisare även av massmördare som Stalin och Mao.