Inför lanseringen av den svenska översättningen av Tony Blairs memoarer, Mitt liv, min resa, frågade Sydsvenskans Per T Ohlsson ut den före detta brittiske premiärministern ikväll på Grand Hotel - inför ett hundratal svenska opinionsbildare. Blair lade ut texten om skapandet av New Labour; hur man efter fyra valförluster i partiet frågade sig vad som var fel med väljarna. Och hur man antog att de arbetare som röstat på Margaret Thatcher hade gjort så, därför att Labourpartiet inte var tillräckligt vänstervridet. Blair valde att vända på perspektiven, vilket lade grunden för en ideologisk modernisering som innebar att man kom att se själva förändringsprocessen som ett självändamål. I ett samhälle som förändras allt snabbare måste politiken anpassa sig just genom att lyhört kunna svara upp mot de ständiga förändringarna. Så resonerade man. Det vill säga ungefär på samma sätt som dagens svenska moderater.
I övrigt ägnades stor uppmärksamhet åt utrikespolitiken, vilket kanske är det område där Blairs historiska insatser är som tydligast - ironiskt nog med tanke på att hans ingångsvärden i politiken var allt annat än internationella till sin karaktär. Nu blev det fyra krig att utkämpa. Blair framhöll den moraliska aspekten bakom engagemanget och uppehöll sig till stor del vid Irakkriget. Han vände sig mot uppfattningen att man genom kriget drivit fram det nuvarande kaoset. De sekteristiska grupper som nu slåss har, menade han, djupa rötter, de är välfinansierade och välorganiserade och drivs fram av människor som är beredda att dö för sin sak. De är av samma art i Somalia som i Afghanistan, Pakistan och Irak. Och deras taktik är överallt densamma: att med våld och terror destabilisera de länder där de verkar.
Hur ska man agera för att komma till rätta med den sortens destruktiva agerande, baserat på en genuin avsky mot den moderna världen? Man kan, menade han, antingen förlita sig på att den här sortens grupperingar reduceras av sig själva, att de förändras i demokratisk riktning eller självdör. Eller så väljer man konfrontation. Ingetdera alternativet kan avfärdas, utan i bägge fallen går det att anföra hållbara argument för sin sak. Blair valde som bekant den senare vägen.
Man kan väl bara önska att de som sätter sin tillit till det förra alternativet, kunde visa samma ödmjukhet inför sina meningsmotståndare, som han gör.
I övrigt gav Blair prov på både självironi och humor - som när han fick frågan om han fortfarande hade någon kontakt med Clinton och Bush, och svarade att Bush hade hört av sig med anledning av att även han har skrivit sina memoarer och då konstaterade att det för en person som antas aldrig ha läst en bok ändå var en bragd att själv ha skrivit en.