Den samtidskonst som tidigare här på bloggen fått benämningen ”hitte-på-konst” går – som påpekats - ut på att man som konstnär ska få galleribesökaren eller konstbetraktaren att tänka efter lite extra. Man bör således som hitte-på-konstnär inte i första hand skapa ett estetiskt objekt, utan snarare hitta på någon form av arrangemang som sätter igång tankarna hos galleri- eller museibesökarna. Ett dylikt arrangemang utesluter naturligtvis inte att man skapar estetiska objekt, men detta är alltså på intet sätt nödvändigt. I de fall då man som hitte-på-konstnär skapar estetiska objekt är det emellertid inte den sinnliga upplevelsen och estetiska kontemplationen som man är ute efter utan det viktiga är någonting av mer cerebral karaktär. Man vill få till stånd en reflektion.
Problemen med detta är legio. För det första: vilket mandat kan man anse att konstnären har för att få till stånd en reflektion hos galleribesökaren? Galleribesökaren måste vi naturligtvis tänka oss som en i sig reflekterande varelse. Galleribesökarens hjärna lär inte skilja sig avsevärt från hitte-på-konstnärens hjärna. Galleribesökaren befinner sig alltså, får vi anta, konstant i ett mer eller mindre reflekterande tillstånd. När han eller hon åker buss, bil eller tunnelbana, flanerar på stan, shoppar, arbetar, läser tidningar och böcker, lyssnar på musik etcetera. Hela tiden sker för galleribesökarens del – alltså även utanför galleriet - ett möte mellan å ena sidan de egna fördomarna, de egna förutfattade meningarna, kunskaperna och å andra sidan verkligheten. Det är ett möte som ger upphov till reflektioner: vad händer med staden? Varför ser staden ut som den gör? Vilka människor möter jag? Varför är den tidning som jag läser redigerad på det sätt som den är redigerad? Varför är musiken som jag lyssnar på producerad på det sätt som den är producerad? Varför ser den konst som jag konfronteras med på museer, i gallerier osv. ut som den gör?
Våra kontinuerliga försök att besvara den här sortens frågor utvecklar oss alla som människor, de bidrar till att vi mognar som individer, till att vi medvetandegörs, förändras och så vidare.
När hitte-på-konstnärer och hitte-på-kuratorer släpar in objekt på museer och gallerier som fortsätter att ställa denna sorts frågor, kan det naturligtvis tyckas vällovligt. Men att en hel del människor reagerar negativt är icke desto mindre förståeligt. Inte minst därför att de reflektionsobjekt som företrädarna för hitte-på-estetiken släpar in på gallerier och museer – till skillnad från de objekt som möter oss i verkligheten – är utvalda för att få oss att tänka på ett visst sätt.
Hitte-på-konstens företrädare är säkerligen till sin merpart hyggliga och trevliga människor med en demokratisk och humanistiska människo- och samhällssyn, men det som de sysslar med kan lätt uppfattas som vittnande om något helt annat. Nämligen att de underförstår att den gängse galleri- och museibesökaren är någon sorts heltigenom vegeterande varelse, som inte kan fås att reflektera med mindre än att man ställer vederbörande framför en museimonter, som i sin tur helst ska vara försedd med en beledsagande text av en kurator som så att säga ska leda in museibesökarens tankar på rätt spår.
Att hitte-på-konsten har svårt att göra sig gällande beror, tror jag, på just detta: att man inte beaktar att människor faktiskt tänker konstant och att de hellre tänker och reflekterar fritt än på order av konstnärer och kuratorer. Jag misstänker kort sagt att de flesta människor upplever att den värld som vi lever i är tillräckligt gåtfull och spännande i sig själv; och att de inte känner att de behöver assistans för att upptäcka detta.