P J Anders Linder skriver bra i dagens SvD om Angela Merkels utspel om multikulturalismen. Hans text sätter indirekt fingret på de högljudda reaktioner som Merkels utspel har väckt - reaktioner som blir förståeliga i ljuset av mitt tidigare blogginlägg.
Dels har vi de högerpopulistiska bloggarna och kommentatorerna som omedelbart jublade, eftersom de uppfattade utspelet som att Merkel angriper mångkulturen som socialt fenomen, och alltså förutskickar att Tyskland nu ämnar slå in på en nationalistisk väg och strypa invandringen och kanske till och med kasta ut de människor som invandrat till landet. Dels har vi de vänsterpopulister som utifrån samma högepopulistiska tolkning finner utspelet osmakligt och menar att Merkel "fiskar i grumliga vatten".
För att förstå Merkel måste man dock beakta just den distinktion som jag försökt tydligöra i två tidigare inlägg, nämligen att man kan vara för mångkultur och samtidigt kritisera multikulturalismen som ideologi. Gör man det så inser man att Mekel kommer att göra nationalisterna besvikna. Vad hon efterlyser tycks vara en integrations- och assimileringspolitik som helt enkelt löper i andra hjulspår än de multikulturalistiska och kuiturrelativistiska, vilka strängt taget inte leder till vare sig integration eller assimilering.
Multikulturalismen som återvändsgränd, behandlades för övrigt i Axess redan för drygt ett år sedan, i detta nummer.