På Paulina Neudings Neo-blogg kan man läsa en transkibering av inläggen på DN:s ledarsida igår. Det är inte så lite Goddag yxskaft över DN:s argumentation. En fråga om varför det är fler inom vissa befolkningsgrupper som slår in på brottets bana än inom andra befolkningsgrupper, bemöter man med argumentet att frågan inte bör besvaras förrän alla inom de berörda befolkningsgrupperna slår in på brottets bana (Vi frågar oss: varför blir så många inom vissa befolkningsgrupper brottslingar och inte - säg - hjärnkirurger, varpå man på DN svarar: hjärnkirurger begår sällan brott)
Som Paulina Neuding låter förstå börjar hela denna debatt anta formen av ett absurdistiskt konstverk. Vi initierar en kedjereaktion vilken visar sig säga påfallande mycket om den tid som vi lever i. Paradoxalt i sammanhanget är att den konst som säger sig vilja syssla med just den här sortens avslöjanden om underförstådda mekanismer och maktstrukturer i samhället, sällan lyckas blottlägga dem. Och i det fall då de gör det, som i fallet Vilks, så tycks inte konstvärlden vilja ha något med konstnärerna att göra. Vilket har gjort att Lars Vilks numera satsar på att slå sig fram som klassisk figurativ konstnär. Alltmedan jag då, som tidigare har propagerat för klassisk figurativ konst, alltmer närmar mig konceptkonsten - om än som skribent, och om än i duo-form.
Så det kan gå här i livet!