I Dagens Nyheter ansluter sig Richard Swartz till den ståndpunkt som jag och Paulina Neuding givit uttryck åt beträffande SD-populismen, alltså den attityd som Expressens Karin Olsson avfärdar i termer av brölanden. Så här låter det när Swartz brölar på i ett tonläge som man får anta skiljer sig avsevärt från de självutnämnt nyanserade ståndpunkter som basuneras ut i parti och minut i Expressen:
"Populisternas styrka är att de identifierat problem som angår folk och som den etablerade politiska klassen helst inte talar om, än mindre har några lösningar på. Starka är de också genom att vara i opposition. De behöver inte ta ansvar för sin politik. Ett svårt misstag vore därför att till varje pris försöka hålla dem kvar ute i kylan genom att ignorera, mobba eller utestänga dem (dessutom vore det att visa förakt för deras väljare). Ty den som uteslutande kan ägna sig åt politisk skuggboxning kan alltid presentera sig som världsmästare och kommer av en hel del godtrogna också att uppfattas som sådan. I stället måste dessa partier släppas upp i den parlamentariska ringen och bekämpas med argument och i omröstningar, inte med censur eller genom att tigas ihjäl.
Ty demokrati är inte att tycka rätt utan rätten att få tycka. Utan att slå vakt om en sådan mångfald kommer vi att landa i enfald och snart nog i något ännu mycket värre. Och de första reaktionerna på Sverigedemokraternas framgångar har varit oroande – så till den grad att man undrar hur det står till med det demokratiska sinnelaget hos den politiska klassen i Sverige."
Jag kan ta tillfället i akt och rekommendera Swartz omfångsrika artikel i det nya numret av Axess, där han tar ett centraleuropeiskt grepp på frågan om nationalism. Det vill säga en an de frågor som man på Expressen underförstår att vi på Axess och Neo ideligen duckar för.