Robert Stasinski gör i Sydsvenskan en poäng av att vi i Axess nummer om evolutionsbiologiska aspekter på konstteori skulle ha missat det epigenetiska perspektivet, det vill säga att människans gener förändras över tid. Det är en märklig invändning med tanke på att just de olika arternas förändringar är själva grunden för evolutionsbiologin.
Det som Stasinski inte tycks inse är att en sådan teori icke desto mindre står i motsättning till de konstruktionistiska hard core-teorier som jag kritiserar.
Stasinski tycks tro att jag uppfattar grottmålningar som det ultimata konstnärliga uttrycket. Dock måste jag på den punkten göra honom besviken. Jag uppskattar i allra högsta grad det mesta av konsthistoriens landvinningar under 1700-, 1800- och 1900-talet. Detta utesluter inte att jag tror att det i människan kan finnas ett evolutionärt utvecklat intresse för såväl fiktion som virtuost utförda färg- och formexperiment.