Det är många bollar i luften i konstdebatten just nu.
På bloggen svarar Robert Stasinski i kommentatorsfältet till ett blogginlägg nedan. Han har också i ett lite längre inlägg på sin egen blogg tagit sig an frågan om epigenetikens relation till evolutionsbiologisk konstteori. Som alltid när humanister försöker närma sig naturvetenskap så blir resultaten förenklingar och banaliseringar.
Kärnfrågan är och förblir oklar: på vilket sätt och varför skulle mötet med Anna Odells konst omformatera våra hjärnor i en eller annan riktning?
För det första skapar ju Anna Odell ingenting fundamentalt nytt. Min kritik mot hennes konst baserar sig tvärtom på att hennes ”rön” är gammal skåpmat och har mycket litet inflytande på den vitala psykiatriska forsning som bedrivs vid våra universitet.
För det andra innebär inte epigenetiken att vilka förvärvade egenskaper som helst kan gå i arv, utan bara sådana som redan finns inskrivna i generna och som kan aktiveras då genen slås på, och därmed alltså endast egenskaper som naturen tänkt sig kan komma till användning någon gång. I dagsläget tyder alltså inget på att epigenetikens rön skulle kullkasta de evolutionsbiologiska teorierna om konst.
Om mänsklighetens fascination för fiktion, bildkonst och musik har grundats genom slumpmässig selektion (Darwin) eller genom att förvärvade egenskaper har nedärvts (Lamarck / epigenetik) spelar efter vad jag kan se inte någon avgörande roll i sammanhanget. Det är väl knappast heller uteslutet med ett samspel? Jag tror inte att det härvidlag heller spelar så stor roll hur den seriösa konstens institutioner svarar upp mot människans behov av konst och fiktion. Det mest sannolika är att till exempel fiktionen lever vidare i andra genrer, om man inom den seriösa skönlitteraturen väljer att se bort från illusionsskapandet. Jag tror att det är en sannolikare utveckling än att människornas hjärnor omformateras till att gilla Lotta Lotass. Att döma av försäljningssiffror verkar hittillls bara ett hundratal hjärnor i Sverige ha omformaterats på det sättet, vilket väl talar sitt tydliga språk.
Vilka vetenskapliga rön som Stasinski grundar sig på när han påstår att det är bevisat att människor mår bättre av konstnärliga experiment av låt oss säga Kjartan Slettermark och Lotta Lotass än av mer traditionsbaserad konst som Joyce Carol Oates och Gerhard Richter, är fortfarande höljt i stort dunkel.
För det tredje förundras Stasinski över vad han uppfattar som min aversion mot just forskning. Han anför min kritik mot feministisk forskning och min kritik mot konstnärlig forskning. Jag vill då bara påpeka för Stasinski att jag arbetat i flera decennier på universitetet, och att jag en stor del av denna tid varit upptagen med just forskning, Men att man som forskare med automatik skulle hysa någon sorts generellt positiv attityd till all sorts forskning, oberoende av vilka rön som enskilda forskare kommer fram till, är för mig en nyhet och strider enligt min mening mot den seriösa forskningens själva väsen.