Einar Jolins tidiga måleri borde rimligtvis inte kunna beskrivas på något annat sätt än som ointressant epigoneri. Det var – som bekant – en hel del svenska konstnärer som reste till Paris i början av 1900-talet och ”lät sig inspireras” av Henri Matisse. Och inget fel i det. Någonstans måste man ju börja.

Konstigare är att många av dessa osjälvständiga Matisse-elever har kommit att inta en särställning i det svenska 1900-talets konsthistoria. Skälet till det är - misstänker jag - att vi gärna vill låta våra nationella litteratur-, musik- och konsthistorieskrivningar följa samma mönster, logik, kronologi och successionsordning som de internationella historieskrivningarna. Vi vill nämligen gärna tro att det finns en logik i den här utvecklingen, att de olika konstnärliga stilarna är ett slags ultimata och kongeniala estetiska motsvarigheter till de tidsepoker där de har uppkommit – och att det finns en självklar logik där den ena stilen följer naturligt och konsekvent ur den föregående.

På det sättet får vi en svensk historia som tycks till förväxling lik den franska eller tyska eller engelska. Här har vi impressionisterna; och här expressionisterna; och här fauvisterna; och där surrealisterna, primitivisterna och så vidare. Med en stor skillnad. Att de svenska motsvarigheterna till de internationella modernisterna inte sällan var epigoner - efterapare.

Detta har fortsatt att sätta sin prägel på det svenska kultur- och konstlivet. Vi har kort sagt fått lära oss att det är finare att haka på internationella trender – även långt i efterhand - än att vara originell, tänka själv och gå emot strömmar. Det har också fått som konsekvens att vi i historieböckerna hellre fäster vikt vid den del av ett författar- eller konstnärskap som i ungdomlig osäkerhet efterapar en viss –ism än vid de delar av konstnärskapet som signalerar estetisk mognad och integritet.

I Einar Jolins fall har detta kommit att prägla bedömningen av hans konstnärskap så till den grad att han har uppskattats i första hand, ja, nästan enbart, för de osjälvständiga ungdomsverken. När man nu ser ett riktigt stort urval av hans hela produktion, som visas på Liljevalchs, blir det tydligt hur märklig denna värdering är. Med Matisse på hundra års avstånd börjar kvaliteterna och bristerna utkristallisera sig tydligare. Och då ser man att det är under 1940-talet som Jolin är som intressantast – och företrädesvis då som stillebenmålare. Men där finns också ett och annat porträtt samt någon vinterbild från samma årtionde som utmärker sig – bilder där manéren fått träda tillbaka för måleriet.

Annars försöker man desperat att på Liljevalchs göra en poäng av Jolins ytlighet som målare, alltså just det som är hans fundamentala problem – den platthet som gör att hans målerie allt för ofta ter sig stelt, linjalmässigt och dekorativt. Det antyds att ytligheten i måleriet blir intressant i en tid som vår, som utmärks just av fokusering på det ytliga – mode, livsstil osv. Det påstås också att Jolin ”på ett nästan maniskt sätt försöker att lägga en sval, vacker hinna över tillvaron medan det under ytan tycks formligen koka i hans huvud”.

På vilket sätt man i dessa målningar kan utläsa att det skulle koka i konstnärens huvud förblir dock oklart, liksom varför det antas tala till en konstnärs fördel att det kokar i vederbörandes huvud. Likaså är det svårt att förstå varför det skulle vara speciellt intressant att ta del av ytlighet i en tid av ytlighet.