Min förre chef på Dagens Nyheters ledarredaktion, Hans Bergström, försvarar Tea Party-rörelsen i en kolumn i DN . Han röstade på två av de republikanska kandidater i Florida, Marc Rubio och Allen West, som TP-rörelsen stödde i årets kongressval (båda vann). Det är inte överraskande att HB röstar konservativt: han skrev en beundrande bok om John McCain inför 2008 års presidentval. Vad jag däremot undrar över är hans reservationslösa hållning till TP-rörelsen. Han har rätt i att svenska medier till största delen beskrivit den endimensionellt och nästan uteslutande negativt. Det påminner om hur journalister under 1980-talet idiotförklarade Ronald Reagan, med följd att lyssnare, tittare och läsare här hemma aldrig förstod hur en sådan politiker kunde nå så långt och få ett så stort inflytande.
Men HB gör sig själv skyldig till en liknande försyndelse: han varken problematiserar eller kritiserar. Jag ryckte särskilt till inför följande påstående: "Däremot finns i Teaparty-rörelsen inget element av rasism eller homofobi och föga av religion. Tvärtom har rörelsens inflytande, om än vildvuxet, bidragit till en viktig breddning av den typ av kandidater som kommer fram i det republikanska partiet."
Just därför att TP-rörelsen är så pass stor och disparat går den heller inte att frikännas från obehagliga drag. Tvärtemot vad HB påstår finns där inslag av rasism och xenofobi. En betydande del av dess anhängare påstår att Barack Obama är muslim och socialist och att han inte är amerikansk medborgare. På möten omnämns presidenten som en tyrann. Ett ofta använt slagord lyder: "I want my country back!" Det är omöjligt att studera denna rörelse utan att notera att den även inkorporerar en intolerans och en aggressiv nationalism som bottnar i det allra sämsta i USA:s politiska historia. HB skriver beundrande om Marc Rubio och Allen West som exempel på den "breddning" av det republikanska partiet som TP-rörelsen givit upphov till. Men samma rörelse har också frambringat kandidater som Rand Paul och Christine O´Donnell vars värderingar ligger långt utanför de flesta amerikaners.
Betecknande är också att det republikanska partiets ledande representanter hittills varit ytterst ovilliga att kritisera TP-rörelsens förlöpningar. Man har, av önskan att maximera antalet röster, helt enkelt inte velat eller vågat stöta sig med dess anhängare. Nu, när kongressvalet är över, återstår att se hur republikanerna kommer att fortsätta att utvecklas. Till skillnad från Hans Bergström är jag pessimistisk.