I den nyautonoma rörelsen kan vi berömma oss om att ha en hel rad namnkunniga föregångare, som självaste J W von Goethe som bland annat hävdade att "ett bra konstverk kan och kommer att ha moraliska konsekvenser, men att kräva moral av konstnären innebär att han måste förneka sin konst".
Vilket sammanfattar själva kärnan i den nyautonoma estetiken. Att hävda konstens autonomi innebär nämligen att man uppfattar konstens karaktär och inflytande som väsensskild och mer djupgående än den verkan som till exempel politisk agitation, vetenskaplig forskning eller psykologisk terapi kan ha på individen.
Jag tror kort sagt att det är att underskatta konstens betydelse och kraft om man propagerar för en konst som fungerar som sekundant åt rörelser med politiska och vetenskapliga ambitioner. Detta bör inte tolkas som att jag hävdar att god konst skulle sakna politiska implikationer eller att det skulle vara önskvärt med en konst utan andra syften är estetiska. Däremot har historien visat att det inte har varit de kortsiktiga politiska ambitionerna som har gjort att en viss konst överlevt. I den mån som konst över tid har visat sig betydelsefull , har det tvärtom varit på basis av andra kvaliteter i verken, kvaliteter som konstnären själv kanske inte har varit fullt medveten om.
Detta får som konsekvens att man inte utan vidare kan underkänna vare sig ”modernism, postmodernism eller hitte-på-konst (konceptkonst)”. Däremot visar det att det är kontraproduktivt att avvisa företrädarna för en konst som skapas med utgångspunkt i idéer om konstens autonomi. Ty på samma sätt som politisk konst kan överleva på basis av andra kvaliteter än konstnärens kortsiktigt politiska ambitioner, kan den konst som skapats med utgångspunkt i en autonom estetik påverka publiken långt senare – politiskt, psykologiskt eller vetenskapligt. Men även i det senare fallet sker denna påverkan som en konsekvens av verkets mer djupgående och svårkontrollerbara estetiska verkningsmedel.
Problemet är att den som påstår att konst som fenomen är en kulturell konstruktion i den bemärkelsen att konst kan vara i princip vad som helst, underkänner tanken om att konst faktiskt har en väldigt specifik och genomgripande verkan som ytterst sett är avhängig verkets renodlat estetiska kvaliteter. Denis Duttons påpekanden i Axess om att människans intresse för bildkonst och fiktion har utvecklats genetiskt, därför att konsten har bidragit till vår förmåga till överlevnad, är inget mindre än ett försvarstal för att vi bör lita på konstens egen – estetiska -kraft. Den undersökning han åberopar och som Jessica Kempe antyder inte skulle existera utfördes 1993 på uppdrag av Nation Institute i USA av de två exilryssarna Vitaly Komar och Alexander Melamid. Undersökningens resultat kan bara av den mycket enkelspårige uppfattas som ett försvarstal för att konst bara kan se ut på ett sätt. Däremot skjuter undersökningen den institutionella konstteorin i sank, den teori som hävdar att det är de konstnärliga makthavarna som bör bestämma vad som är god konst. Att Jessica Kempe menar att den senare teorin är antielitistisk, visar bara hur snett hon har hamnat.