Ett bra sätt att stödja SD är att åberopa Mattias Gardells åsikt att mittfåran i Islam går mittemellan Hamas och Muslimska brödraskapet. De muslimer som det finns anledning att stödja är således inte de sekulära muslimerna eller de muslimer som försöker reformera islam utan de muslimer vars ideologi vuxit fram ur ett intimt samarbete med nazistiska och antisemitiska krafter.
Ett annat bra sätt att se till att SD växer sig starka är att bekräfta deras åsikt att alla som sympatiserar med eller samarbetar med SD svartlistas av svenska medier. Det får som konsekvens att SD kan påstå att all kritik som riktas mot SD riktas mot dem därför att kritikern aldrig skulle våga säga något annat om vederbörande vill behålla sin ställningt i det svenska medielandskapet. Det får dessutom som konsekvens att SD kan framhålla sig själva som det enda parti som vågar ta strid för ett åsiktspluralistiskt debattklimat i Sverige, det vill säga det enda partiet som verkligen slåss för ett av grundvillkoren för demokrati (det vill säga att även åsikter som avviker från de allmänt vedertagna är ok att hysa och yttra).
Medan Mattias Gardell och hans apologeter bidrar till att stödja SD i det förra fallet, kan man notera hur en nöjesskribent som Johan Wirfält bidrar till att SD växer sig starka genom att uppfylla det andra kriteriet av de två ovanstående (genom att ifrågasätta om en popfestival kan boka ett popband med en sverigedemokrat).
Bra jobbat för er som tycks anse att SD bör ligga på 10-15 procent! Vi andra beklagar att de flesta i svenska medier spelar bollen exakt så som SD vill ha den.