I mitt svar på de av diverse Expressen-skribenter upprepade frågorna om vilka problem som jag menar att det finns anledning att debattera med avseende på svensk integrationspolitik, nämnde jag hedersmord, tvångsgiften och könsstympningar. Jag skrev också: "Man kan naturligtvis blunda och låtsas som att dessa problem inte existerar, alternativt hoppas att de skall försvinna av sig själv."
Responsen blev, föga förvånande, exakt det som jag förutspådde, nämligen att man påstod eller lät underförstå att det i dagens Sverige inte finns några problem med vare sig hedersmord, tvångsgiften eller könsstympningar - en åsikt som därefter förstärkts ytterligare i panegyriken över Mattias Gardells bok Islamofobi, vilken omedelbart lyckades nå en toppnotering på DN:s kritikerlista. Vi talar alltså om en bok som för fram ståndpunkten att den som är oroad över den arabiska antisemitismen lider av en fobi, vilket inte är fallet med den som är oroad av kritik mot muslimer. Judars upplevelser av rasism bör alltså bedömas med en helt annan måttstock än muslimers upplevelser av rasism (de förra lider av en fobi, medan de senares upplevelser är korrekta). Detta alltså enligt Gardell och uppenbarligen enligt alla dem som stämt in i den unisona hyllningskören: Göran Rosenberg, Per Jönsson, Lisa Bjurwall, Per Jönsson och så vidare...
Man kan bara hoppas att dessa texter bevaras tills dess den slutliga historiken över 1900- och 2000-talets rasism och politiska extremism ska skrivas.
Desto mer glädjande då att konstatera att jag får stöd av Osin Cantwell på Aftonbladet i min uppfattning om det problematiska i hedersrelaterad våld. Enligt de undersökningar som åberopas upplever hela 70 000 människor mellan 14 och 23 i Sverige "begränsade villkor" när det gäller sina framtida äktenskap. 1500 flickor anses riskera att utsättas för våld som hör samman med familjens heder. Dock menar polisens expert Kicki Åhre Älgamo att siffrorna är i underkant. Hon åberopar inte minst de många märkliga incidenterna 2007 och 2008 med unga muslimska kvinnor som oförklarligt trillade ner från balkonger.
I ett debattklimat där personer som för fram synpunkter som Cantwells och Åhre Älgamos anses lida av fobier, finns det anledning att poängtera det mod som ändå måste sägas känneteckna dem som vågar trotsa alla de mediemänniskor som inte har en mer utvecklad syn på demokrati än att de finner det fullt i sin ordning att sjukförklara människor med vissa åsikter.