- Jag har ju återuppväckt mitt svenska arv (…) Jag är en svensk också även fast jag kanske inte ser ut som en svensk alla gånger (…) En identitet återuppväckte jag väl och sa det väl utåt på ett sätt som min släkt, min mamma eller min mormor inte hade gjort. Mamma är stolt, mamma håller ju med. Mormor, hon är lite mer kluven. Hon har spenderat hela sitt liv med att vara en duktig bondmora i (…) inlandet i Västerbotten så att det sitter lite hårdare inne.

- Och där tryckte hon ner sitt svenska ursprung, eller?

- Det kan man väl säga, det började ju redan med hennes föräldrar, men mormor har kommit till den punkten att hon har sagt: ja men vi är svennar.

- Vilken triumf!

- Ja, det var faktiskt det, det satt långt inne. (…)

- Hur blev du betraktad då när du kom ut?

-Jag tror att det finns en jätte, jättestor rädsla mot att man inte ska bli accepterad. (…)

- Vad ska till?

- Ännu mer arbete. Ännu fler som vågar gå ut och säga: men jag är svensk. (…) Jag har fått så mycket av mitt arv så jag känner att jag är svensk.

Ovanstående samtal sändes i svensk radio den 24 november 2010, närmare bestämt i kulturradions program K1. Trots att den som intervjuades inte fick några som helst kritiska frågor av programledaren, hördes inga protester mot programmet från vare sig opinionsbildare eller lyssnare. Kan man på bästa sändningstid i P1 numera alltså släppa fram renodlade patrioter i svenska statsradion utan att någon reagerar? Är detta konsekvenserna av det samhällsklimat som har öppnat upp för Sverigedemokraterna?

Nja, riktigt så illa är det inte. Samtalet ifråga är manipulerat. Orden ”same” och ”lapp” har bytts ut mot orden ”svensk” och ”svenne”. Icke desto mindre utspann sig samtalet kring en idé om vikten av att bejaka och slå vakt om en etnisk identitet som inte var kopplad till yttre faktorer som kulturella sedvänjor och geografisk hemvist utan snarare till – tycks det faktiskt - gener. På reporterns fråga ”Vad ska till [för att fler ska ”komma ut” som samer]?”, lyder den intervjuades fullständiga svar: ”Ännu mer arbete. Ännu fler som vågar gå ut och säga: men jag är same. Jag är same, fast jag aldrig har varit med om en renskillning, jag är same fast jag inte pratar samiska, och jag har ingen aning om hur kolten i min familj har sett ut, men jag är same ändå. Jag har fått så mycket av mitt arv så jag känner att jag är same.”

Fastän den intervjuades mormor uppenbarligen har acklimatiserat sig till ett icke-samiskt liv så till den grad att hon inte ens kan erinra sig att hon har ett samiskt ursprung, uppfattas mormoderns sanna identitet som samisk. Vilka grunder finns det för detta annat än genetiska? Hur kommer det sig att ingen reagerar, när vissa människor propagerar för vikten av att bejaka sin etniska identitet, medan man brännmärker motsvarande resonemang när det förekommer inom grupper med annan etnisk härkomst?

I grunden handlar det, tror jag, om att vi under andra halvan av 1900-talet har vant oss vid att bedöma olika kulturer, kulturella uttryck och kulturella utvecklingslinjer utifrån ett rätt intrikatr och komplicerat hierarkiskt system som baseras på i vilken grad som olika samhällsystem och människogrupper anses ha varit förtryckta eller förtryckande. Enligt denna bedömningsmall finns det anledning att förhålla sig kritisk till bejakelse av kulturella uttryck som historiskt sett har kunnat inordnas i förtryckande strukturer, medan det omvända förhållandet gäller för kulturella uttryck som kan kopplas till grupper som historiskt sett har utsatts för förtryck.

Frågan är på vilket sätt denna sorts hierarkiska system bejakar eller försvårar fruktbara utbyten mellan olika kultursfärer.