Den diskussion som förekommer på Twitter och i kommentatorsfältet till det tidigare blogginlägget om Jan Gradvalls Dickens-artikel föranleder några ytterligare förtydliganden. Jag har ingenting emot litteratur-, konst- och musikskribenter som saknar formell utbildning. Snarare tvärtom. Jag anser att formell bildning på dessa områden inte sällan tenderar att underblåsa en klichémässig föreställning om estetisk kvalitet. Som mångårig lärare på universitetet har jag kunnat konstatera hur studenter med i grunden egensinnig och personlig estetisk smak har svårt att göra sig gällande inom ramen för den i akademiska sammanhang påbjudna sanningen idag om vari estetiskt värde består samt om höjdpunkterna och de estetiska genealogierna i 1800- och 1900-talets litterära och konstnärliga utveckling.
Det jag vände mig emot var tvärtom ett antal märkliga påståenden i texten, som jag fann föga underbyggda. Jag har svårt att till exempel känna mig speciellt väl till mods, när någon påpekar att en författare är läsvärd genom att hänvisa till diverse auktoriteter. Det ger ett trist skolfuxmässigt intryck. Som när min gamla gymnasielärare skulle motivera vad som gjorde Strindbergs Röda rummet bra, genom att blott påpeka att verket ansågs bra av litteraturprofessorer samt av en rad kritikerhyllade samtida svenska författare. Det uppfattade jag då, liksom fortfarande, som icke-argument.
Gradvall går till väga på exakt samma sätt, fast med omvända förtecken. De auktoriteter som han åberopar är hämtade från populärkulturen, vilket inte gör saken vare sig bättre eller sämre. I mina ögon är hans argumentation lika märklig som om man kom på idén att skriva en text om vad som gör Leonard Cohen bra och gjorde detta genom att hänvisa till att hans musik har utövat och fortfarande utövar stor påverkan på en mängd artister som i dagens kulturella kontext har stor betydelse för människor som kanske inte är fullt bekanta med Cohens musik. Peter Jöback har gjort en svensk tolkning av Hallelujah, Christer Sjögren en annan. Och så vidare.
Jag misstänker dock att en sådan artikelidé knappast skulle resultera i annat än huvudskakningar. Samtidigt som jag har svårt att se på vilket sätt dess grundläggande idé skiljer sig från Gradvalls infallsvinkel.