Blogginlägget nedan om de "kulturarbetare" som på Aftonbladet tar strid "mot högerns attack mot litteraturen" har givit upphov till en diskussion om statliga kulturbidrag, dels i kommentatorsspalten till inlägget, dels på andra bloggar. Det är lite oklart om jag i den diskussionen anses tillhöra kategorin "de självgoda nyliberala marknadsnarcissisterna (jag-är-bra-för-jag-säljer)". Nu har jag dock aldrig gjort mig till talesman för åsikten att litteraturstödet bör skrotas. Tvärtom anser jag att ett vitalt kulturliv är beroende av statliga subventioner.
Mitt inlägg syftade snarare till att lyfta fram frågan om vad som egentligen har hänt på detta område under den borgerliga regeringen. I vilken mån finns fog för påståendena om någon samlad "attack" från "högern" i dessa avseenden? Har litteraturstödet verkligen minskat under den borgerliga regeringen? Jag kan inte se några tecken på att så skulle vara fallet.
Tyvär sker dock i Aftonbladet-texten en del märkliga sammankopplingar. Den borgerliga regeringen underförstås bära ansvaret för att svensk poesi har marginaliserats: "För den olönsamma poesins del märks detta genom att den i dag förskjuts längre ut från offentlighetens centrala scener, till ett slags semioffentlighet."
Men beror detta på den borgerliga regeringen? Jag har själv uppmärksammat det tragiska i att poesin har marginaliserats. Men jag menar att orsakerna till detta är betydligt mer komplexa än att vi har en borgerlig regering. Det är till stor del en konsekvens av att poeter, kritiker och stipendienämnder har fastnat i en på många sätt rigid och fyrkantig uppfattning om betingelserna för estetisk kvalitet. Och häri tycks - betecknande nog - inte uppropsförfattarna skilja sig från kulturetablissemanget i stort. Estetisk kvalitet förväxlas med estetik som syftar till att "provocera": "Man kan tycka att regeringen har en smartare plan än SD för hur den provocerande konsten ska utplånas: genom att konkurrensutsätta den."
Och inget fel i det, nödvändigtvis. Men man lägger onekligen krokben för sig själv om man, som uppropsförfattarna, menar att en sådan provokativ kultur bör syfta till att "arbeta för ett samhälle och en kultur som rymmer en rättvisevision, som distribuerar de ekonomiska och kulturella resurserna så att de kommer alla medborgare till del".
För den som på allvar är intresserad av estetisk pluralism finns det anledning att dra öronen åt sig. Kan man inte skriva bra poesi utan att poesin används för uttalat politiska syften, och i detta fall sammankopplas med en politisk vision av ett lika osmakligt slag som någonsin den som SD påstås propagera för? Kan man inte skriva bra poesi utan att - som generellt sett underförstås av de mest namnkunniga kritikerna, poeterna och stipendienämndssakkunniga idag - utan att göra detta inifrån en estetisk position som i sin jakt på ständig formförnyelse har fastnat i reaktionära betraktelsesätt som möjligtvis kändes spännande under mellankrigstiden, men knappast därefter.
Att den statssubventionerade kulturen marginaliserats under dessa betingelser är kanske inte så konstigt, och beror alltså knappast på några samlade aktioner från högern.
Det är karakteristiskt att undertecknarna av uppropet blundar för flera av de faktorer som har lagt grunden till den situation där vi nu befinner oss. De stora förlagens agerande på bokmarknaden är till exempel ytterligare en orsak. Varför väljer inte de på Bonniers utgivna författarna att bojkotta Bonniers med tanke på detta förlags alltmer aggressiva agerande på bokmarknaden, vilket sätter ideliga käppar i hjulen för mindre, kvalitetsinriktade förlag? Varför väljer man inte att bojkotta tidningar som SvD och DN för att dessa under det senaste decenniet har låtit sig styras bort från en seriös intellektuell diskussion av konst och litteratur till förmån för livsstilsreportage och löst pop-tyckande - i enlighet med den anpassning till annonsör som kännetecknar det svenska medieklimatet i dess helhet?
Och varför väljer man inte att ta strid för de många konstnärliga uttryck som i dagens kulturliv är satta på undantag just som en konsekvens av den strömlinjeformade och alltmer rigida estetiska syn som dominerar i svenskt kulturliv? Med risk för att upprepa mig: det finns i Sverige idag många bildkonstnärer som arbetar i en klassisk figurativ tradition. Dessa konstnärer gör detta väl medvetna om att de aldrig har en chans att få ta del av de statliga allmosor som tillfaller "kulturarbetare". När jag vid flera tillfällen har pekat på dessa idealister, som strävsamt arbetar på, utan att anpassa sig till vare sig marknadens eller kulturetablissemangets underförstådda krav på vad man bör göra för att komma i åtnjutelse av ekonomisk belöning, har jag blivit bemött med spott och spe. Var fanns då alla dessa "kulturarbetare" som säger sig värna om kulturen? Var fanns då slagorden om "kulturhat"?
Konstigt nog var det tvärtom väldigt tyst. Lika litet som dessa "kulturarbetare" riktar sina protester mot den intellektuella och kulturella urlakning som drivs på av förlag som Bonniers och Norstedts, av tidskrifter som Vi och Vi Läser, av DN:s och SVD:s kulturbilagor, så riktar de några som helst protester mot de underförstådda regelverk som styr stipendienämnderna. Slutsatsen kan bara bli en: Man vill inte bita den hand som föder en. Istället skriver man till intet förpliktigande upprop mot "högern" och lika till intet lika förpliktigande upprop för den sorts planekonomi som historiskt sett har lett till mördande av miljontals människor. Den sortens infallvinklar övertygar ingen annan än de närmast sörjande. Att man förblir marginaliserad är inte att undra på!