Idag skriver jag på Newsmill om det märkliga i att SVT anställde Johannes Wahlström som researcher och redaktör, trots vetskap om hans bisarra Ordfrontsartikel om det judiska folkets världsomspännande konspirationer. Hur kan det komma sig att en viss sorts politiska extremister inte möter några hinder inom statens påstått opartiska medieföretag?
Dock blir man inte så förvånad med tanke på att det publiceras den här sortens helt okritiska presentationer av Hizbollah i P1. Eller med tanke på att Cecilia Uddén, när hon mottog JMK:s Cordelia Edvardson-pris i höstas, motiverade sina partiska reportage från Mellanöstern med att "man måste ta parti för den för tillfället svagare parten". När bloggaren Erik Svanbo mailade utrikesredaktionens chef, Christina Gustafsson, och undrade om det var förenligt med SR:s uppdrag att dels ta parti för endera parten i en konflikt, dels ta ställning i den ytterst komplexa frågan om vilka länder som är starka respektiva svaga i Mellanöstern, fick han följande svar:
Hej Erik Svanbo,
Cecilia säjer i sin kommentar till det pris hon fått att hon ofta väljer den ”för stunden svagare partens” perspektiv när hon rapporterar. Det är t ex barnen i Gaza under Israels invasion, eller Gazabornas liv under Hamasregimens förtryck eller Sderotinvånarnas skräck för raketer från Gaza.
Tycker du att det är en förkastlig och felaktig hantering av fakta? Det är den förmågan, som kännetecknar en god korrespondent!
Bästa hälsningar
Christina Gustafsson, Utrikeschef Ekot
Med den inställningen hos svenska public service-chefer är det kanske inte så förvånande att man ser mellan fingarna med anställda som torgför antisemitiska teorier som i Sverige annars bara kommer till uttryck på vänster- och högerextremistiska bloggar.