Med avseende på de blogginlägg nedan, som diskuterar Wikileaks och den påstått opartiska statliga nyhetsrapporteringen i SR och SVT, finns anledning att säga något om de ideologiska premisser som är styrande för synen på objektivitet och opartiskhet i svenska medier. Jag tror att de åsikter som ekochefen Christina Gustafsson och korrespondenten Cecilia Uddén torgför är så pass utbredda inom så pass stora delar av journalistkåren att de tas för givna. Det vill säga åsikten att man som journalist bör ställa sig på den svagare partens sida.
Detta skulle alltså få som konsekvens att man i rapporteringen från Tyskland under decennierna efter Första världskriget tog Tysklands parti, eftersom det tyska folket var de stora förlorarna, eller att man gjorde detsamma i Andra världskrigets slutskede. Man kan naturligtvis argumentera för att Israel är den starkare parten i konflikterna i Mellanöstern, men man kan givetvis lika gärna se konflikten ur det motsatta perspektivet. Man kan likaledes se det som att Sverigedemokraterna står på de starkas sida och därför får räkna med att motarbetas i svenska medier. Men man kan givetvis också på goda grunder hävda att SD är ett svagt och litet parti och att den svenska kultur som partiet säger sig värna om är en svag kultur i ett europeiskt perspektiv, samt att det muslimska kollektivet är starkt om man ser till antal individer och ekonomiska resurser i ett globalt perspektiv. Och så vidare.
Jag tror emellertid att tiden börjar bli mogen för att utgå från andra parametrar än motsatsparet starkt-svagt. Det blir tydligare och tydligare hur svenska och västerländska opinionsbildare ideligen hamnar snett när man arbetar med den sortens variabler. Ideligen tenderar man att hamna i knäna på diverse extremistiska rörelser. Man kan se hur det i fallet med Wikileaks snart upptäcks rottrådar till mörkblå ryska fascist- och nationalistkretsar, till islamistiska fascister, till amerikanska fascister. Intressant nog kan man se hur i Sverige omsvärmade vänsterdebattörer som Mattias Gardell ideligen tangerar exakt samma kretsar.
Varför blir det så? Varför reagerar man inte på samma kategoriska sätt mot Johannes Wahlström som mot Sverigedemokrater? Är det skillnad på rasism och rasism? Skillnad på extremism och extremism? Till stor del beror det nog på att man i det ena fallet har definierat det som att det handlar om partitagande för svaga, i det andra om partitagande för den starka. Men återigen: har man rätt för att man är svag? Blir Mein Kampf och Sions vises protokoll mindre obehagliga för att de säljs på gatan i Teheran än på en bokhandel i Stocksholm?
Vore det då inte bättre och mer konstruktivt att ersätta motsatsparet svag-stark med motsatsatspar som istället utgår från kategorier som rätt-fel, gott-ont?Problemet är antagligen att den senare sortens motsatspar är kontaminerade på grund av deras koppling till en filosofisk idealism som vi för länge sedan anser oss ha lämnat bakom oss. Vi lever i relativismens och subjektivismens tidsålder snarare än i värdeobjektivismens. Åberopandet av kategorier som rätt och gott tycks vara enklare att göra om vi kan hänföra dem till den svagare parten. På det sättet ges legitimitet åt kategoriska yttranden: dessa fälls ju inte för att trycka ner någon utan tvärtom i de redan nedtrycktas tjänst.
Problemet är bara att man därmed har skapat en ytterst bräcklig grund för vad som är rätt och fel. Det finns helt enkelt väldigt lite som tyder på att den som är svag med automatik skulle ha rätt eller vara god. Bättre vore naturligtvis om vi kunde grunda kategorierna rätt och fel i andra värden, till exempel sådant som en liberal, demokratisk värdegrund, baserad i upplysningstraditionen och med respekt för individen och för idén om alla människors lika värde. Borde man inte med utgångspunkt i den sortens axiom kunna göra en mer konstruktiv uppdelning av världen än den uppdelning som baserar sig på kategorierna stark-svag.
Då skulle vi komma väldigt långt bort från den sorts grupperingar som de figurer som hyllas i dagens svenska medier, som Mattias Gardell och Julian Assange, ideligen tenderar att hamna i maskopi med. Detta eftersom vi skulle se det som viktigare att motarbeta diktaturer än att motarbeta demokratier. Och eftersom vi skulle se det som viktigare att ge vårt stöd till demokratiska stater än åt terrororganisationer osv.