Kommunalrådet i Fagersta, Stig Henriksson, kräver att partiledningen i Vänsterpartiet avgår. I Fagersta har Vänsterpartiet egen majoritet med 55 procent, medan partiet i de senaste riksdagsvalen har backat i val efter val. En orsak som ofta har diskuterats är att partiet, liksom den europeiska vänstern i stort, inte har någon positivt formulerad framtidsvision. Istället bygger man hela sin retorik kring kritik mot det västerländska samhället i allmänhet och mot allt som andas liberalism och marknadsekonomi i synnerhet.
Som framgår med all önskvärd tydlighet av kommentarerna av tidigare inlägg på Axess-bloggen har detta lett till att vänstern kommit att liera sig med allsköns kritiker av västvärlden och därför hamnat på samma planhalva som högerextremister. Genom att se sin fiendes fiender som sina vänner har man släppt de frihetliga ambitionerna och kommit att uppfatta det som viktigare att liera sig med högersextremistiska islamister, antisemiter och ryska fascister - för att ta tre näraliggande exempel - än att i sakfrågor samarbeta med liberaler, liberalkonservativa och kulturkonservativa.
Detta har gjort att vi i dagsläget allt oftare ser allt märkliga konglomerat uppträda av Wikileaksförespråkare, KKK-ledare och konspirationsteoretiska antisemiter. På samma websidor uppträder fascister, islamister och kommunister, såsom fallet är med Israel Shamirs hemsida, där vänsteranfäktade SVT-medarbetare, Wikileaksmedarbetare och Förintelseförnekare uppträder sida vid sida. Översätter och lovordar varandras texter. I det ovan omnämnda kommentatorsfältet på Axess-bloggen kan man se hur Lars Adelskogh och Lasse Wilhelmsson tar Israel Shamir och Johannes Wahlström i försvar mot mina synpunkter, flankerade av en rad anonyma röster med vänsterpopulistiska agendor.
Vad är det egentligen som förenar gamla FIB-Kulturfrontsmedarbetare med gamla medarbetare i nationalist-fascistiska Folkets Nyheter? Jo, hatet mot det västerländska samhällsystemet, hängivenheten för diverse konspirationsteorier om dolda maktbaser och hemliga ekonomiskt-sociala nätverk i västvärlden. Stig Henrikssons vision av ett förnyat vänsterparti bör ses i detta ljus; och bör uppmuntras just därför att den innebär ett brott mot den sorts destruktiva retorik som i dagsläget kännetecknar svensk vänster. Det är snarare honom man bör lyssna till istället för gestalter som Mattias Gardell - den senare djupt nersjunken i just den sorts märkliga extremistiska dy (vilket diskuteras i detta blogginlägg) som även vänstern i stort samt delar av vänsterliberalismen dessvärre tenderat att komma allt närmre.